<![CDATA[Conny Wahlström - Blogg]]>Thu, 30 Apr 2026 08:50:49 +0200Weebly<![CDATA[Vi lever på kredit – och politiken låtsas som ingenting]]>Sat, 04 Apr 2026 09:03:14 GMThttps://www.connywahlstrom.se/blogg/vi-lever-paa-kredit-och-politiken-laatsas-som-ingenting
Idag är det Overshoot Day i Sverige. Vi har redan förbrukat vår del av jordens resurser för hela året. Resten lever vi på kredit. Det här är inte en tolkning. Det är ett faktum. Och ändå fortsätter svensk politik som om det inte riktigt gäller.
 
Overshoot Day handlar om balansen mellan vad jorden klarar att återskapa på ett år – och vad vi människor använder.
 
När vi har förbrukat årets resurser går vi in i ekologisk skuld. Det är som att fortsätta handla när lönen redan är slut.
 
Om vi ska vara ärliga. Det här handlar inte om att vi saknar kunskap. Det handlar om att vi saknar mod.
 
Siffrorna är tydliga: om alla levde som vi gör i Sverige skulle det behövas omkring fyra jordklot. Det är inte hållbart. Inte ekonomiskt. Inte ekologiskt. Inte moraliskt.
 
Sverige når Overshoot Day redan i april. Länder som USA ligger ungefär lika tidigt. Samtidigt finns det länder där dagen infaller långt senare på året – eller inte alls.
 
Det är en påminnelse om att det här inte bara är en miljöfråga. Det är också en fråga om rättvisa.

Ändå ser vi samma mönster – om och om igen.
Partier tävlar i att prata om tillväxt. Om ökad konsumtion. Om mer av allt.
Och klimatet? Naturen? Ja, de finns med i retoriken. Men försvinner så fort de krockar med kortsiktiga intressen.
 
Vi subventionerar fortfarande det som driver utsläpp. Vi bygger system som förutsätter ökande resursanvändning. Och vi låtsas som att lite effektivisering och ny teknik ska lösa resten.

Det är inte seriöst eller ansvarstagande för kommande generationer.
 
Samtidigt behöver vi prata om något som ofta hamnar i skymundan.
Klyftorna i Sverige har ökat kraftigt de senaste decennierna. Det är inte en åsikt – det är väl belagt i forskningen.
 
Och det hänger ihop med klimatfrågan mer än vi ofta vill erkänna. För det är inte “vi alla” som driver resursförbrukningen lika mycket.
De med högst inkomster och störst förmögenheter står också för den största delen av utsläppen och konsumtionen. Globalt står de rikaste tio procenten för omkring hälften av utsläppen.
 
Ekonomer som Gabriel Zucman har visat hur förmögenheter koncentreras allt mer – och hur det i hög grad är ett resultat av politiska val.
 
Det betyder att klimatfrågan inte bara handlar om teknik eller individuella val. Den handlar också om makt, fördelning och ansvar.
 
Som miljöpartist tänker jag att det här är den verkliga skiljelinjen i svensk politik.
 Inte höger mot vänster. Utan mellan de som är beredda att anpassa samhället till verkligheten – och de som fortsätter att lova sådant som redan har visat sig inte fungera.
 
För det är det som är kärnan: vi lever över våra tillgångar. Och det går inte att förhandla bort.
 
Det som kanske berör mig mest är inte siffrorna. Det är insikten att vi vet, och ändå fortsätter.
 
Jag är trött på att höra att vi “inte har råd” att ställa om. För sanningen är den motsatta: vi har inte råd att låta bli.
 
Kostnaderna för klimatförändringar, förlorad biologisk mångfald och instabila ekosystem är redan här och de ökar.
 
Det som däremot saknas är en ärlig politisk berättelse.
 
En berättelse som säger:
  • att vi behöver minska vår totala resursanvändning
  • att allt inte kan fortsätta växa
  • att ett bra liv inte är detsamma som ökad konsumtion

Istället får vi något annat.
  • Förenklade budskap.
  • Snabba lösningar.
Och en politisk debatt där partier försöker överträffa varandra i att lova mest – utan att prata om gränserna.
 
Det är inte ledarskap. Det är att skjuta problemen framför sig.
 
Vi går nu in i en valrörelse. Då kommer många att vilja prata om trygghet, säkerhet, plånboksfrågor och välfärd
 
Men för att vara tydlig: det finns ingen långsiktig trygghet i ett samhälle som systematiskt förbrukar sina egna livsgrundande resurser.
 
Overshoot Day är ingen symbolisk dag. Det är en reality check.
 
Så frågan är inte om vi behöver förändra något. Frågan är om vi vågar göra det –
eller om vi fortsätter att rösta på politik som bygger på att verkligheten ska anpassa sig efter oss.

Föresten eftersom det är Påskafton idag när jag skriver det här!

Glad Påsk! 🐣 


Vad tycker du?  Ge mig gärna lite kommentarer!
]]>
<![CDATA[Integration byggs inte med hot och utvisningar]]>Mon, 23 Mar 2026 10:30:00 GMThttps://www.connywahlstrom.se/blogg/integration-byggs-inte-med-hot-och-utvisningar
Bild
Bild från Akalla i Stockholm där jag var bosatt i över 18 år. En härlig blandning av människor från jordens alla hörn.
Det som nu sker i svensk migrationspolitik handlar inte bara om lagar och gränser. Det handlar om människosyn. Om vilka som anses få höra till och vilka som förväntas bevisa sitt värde för att få stanna.

Jag tänker allt oftare på hur kallt Sverige har blivit.

Jag lever nära människor som har sitt ursprung utanför Europa. Jag har sett sådant som sällan syns i den politiska debatten. Inte bara oro för nya lagar och hårdare regler. Utan något som går djupare än så. Otryggheten. Avståndet till samhället. Känslan av att hur mycket man än försöker, så räcker det ändå inte. Att man kanske aldrig riktigt kommer att passa in.

Det gör ont att se.

För det här handlar inte bara om politik. Det handlar om hur människor börjar se på sig själva. Hur trygghet byts mot vaksamhet. Hur tillhörighet byts mot tvivel. Hur människor som försöker bygga ett liv här i stället får höra, om och om igen, att deras plats är osäker.

I dag talas det om migration på ett sätt som gör människor till problem. Fokus ligger på kontroll, misstänksamhet, anpassning och utvisning. Som om samhället blir bättre ju fler som skickas bort. Som om hårdhet i sig vore en lösning. Som om en människas värde kan mätas i hur skötsam hon anses vara.
Och uppriktigt sagt:......................
.....​jag är trött på en politisk diskussion där de stora partierna mest verkar tävla om vem som kan vara hårdast. Nästan ingen nöjer sig längre med att försvara människors rätt att bo och leva i trygghet. Och när migration väl försvaras sker det ofta med argument om att invandrare behövs, att de fyller luckor på arbetsmarknaden eller är nödvändiga för ekonomin. Men var tog människan vägen? Sedan när måste en människa bevisa sin nytta för att hennes värde ska försvaras?

Jag tycker att det är ovärdigt.

Vad är det för samhälle vi håller på att vänja oss vid? Ett där människor måste bevisa sitt värde för att få stanna, leva och höra till. Ett där trygghet inte längre ses som något grundläggande, utan som något man måste förtjäna genom att vara nyttig, anpasslig och problemfri.
Det här är inte bara en hård migrationspolitik. Det är också en auktoritär och avhumaniserande människosyn. Människor delas upp i dem som anses passa in och dem som får leva med känslan av att de när som helst kan sorteras bort.

Det jag har sett på nära håll är inte människor som struntar i att bli en del av samhället. Tvärtom. Jag har sett människor som lär sig språket, jobbar, studerar, tar ansvar, engagerar sig och försöker göra rätt. Men ändå möts de av samma sak: misstanken att det aldrig riktigt räcker. Att de ändå inte fullt ut räknas som en del av Sverige.

Det är inte så integration byggs.

Och vi behöver vara ärliga med en sak. Ansvaret för integrationen ligger inte främst på den som kommit hit. Det största ansvaret ligger på majoritetssamhället. På oss som redan kan språket, kan koderna, har kontakterna och tar vår plats för självklar. På arbetsgivare, skolor, myndigheter, grannar, föreningsliv och politiska ledare. På ett samhälle som antingen öppnar dörrar eller håller dem stängda.
Ändå låter det ofta som om integration är ett prov som invandrade människor ska klara på egen hand, under ständig granskning. Går det dåligt, är det deras fel. Det är bekvämt. Och det är ohederligt.
För människor växer inte av att hela tiden få höra att de är problemet. De känner inte mer samhörighet av att bli misstänkliggjorda. De blir inte mer delaktiga av att deras rätt att få vara här hela tiden görs osäker. En sådan politik skapar inte integration. Den skapar rädsla, skam och avstånd.

Jag vill leva i ett annat Sverige än det.

Ett Sverige där vi inte först frågar hur nyttig en människa är. Ett Sverige där vi inte mäter människovärde i prestation, lydnad och anpassning. Ett Sverige där vi förstår att människor inte blir en del av samhället genom hot, utan genom att faktiskt bli insläppta i det.

Vi måste tillbaka till något som borde vara självklart. En människa är värdefull oavsett vad hon presterar. Oavsett hur väl hon passar in. Oavsett om hon är lätt eller svår för makten att hantera.

Det borde inte vara en radikal tanke.
Men i dagens Sverige har det blivit det.

Vad tycker du?
]]>
<![CDATA[Vårdagjämning i en orolig tid]]>Fri, 20 Mar 2026 18:52:27 GMThttps://www.connywahlstrom.se/blogg/vaardagjaemning-i-en-orolig-tid
I dag är det vårdagjämning. Dag och natt är lika långa över hela jorden. I en tid präglad av oro påminner den här dagen om något enkelt men viktigt: mörker och ljus finns alltid samtidigt, men ljuset kan ändå växa.

Här i Jämtland har jag ofta upplevt att våren brukar komma ganska plötsligt. Vintern håller sitt grepp länge, och så händer det nästan över en natt: ljuset förändras, snön börjar släppa, det droppar från taken och vattnet återvänder till bäckar, åar och älvar.

Men de senaste åren känns det inte riktigt som förr.

Klimatförändringarna verkar ha ändrat rytmen. Våren kommer både för tidigt och för långsamt. Naturen lockas att börja innan tiden egentligen är mogen, och sedan kommer bakslag med kyla och osäkerhet. Det som en gång kändes tydligt har blivit mer ryckigt och mer skört.

Jag ser det också hos bina. De tar sig ut ur kuporna tidigt, lockade av ljus och värme, långt innan det finns pollen och nektar i någon större omfattning att hämta. När bakslaget sedan kommer får de det besvärligt. I värsta fall behöver jag mata dem för att de ska klara sig. Också där märks hur årstidernas rytm har rubbats.

Just därför berör vårens ankomst mig kanske ännu mer nu.

För trots allt väcker den hopp.
Snön smälter. Det frusna börjar röra sig. Vattnet hittar tillbaka. Det som sett livlöst ut visar sig fortfarande bära liv. Våren påminner om att förändring är möjlig, också när allt har känts stillastående.

Det är en viktig påminnelse i en tid som annars präglas av oro. Kriget i Iran, kriget i Ukraina och utvecklingen kring Trump i USA gör världen hårdare, mer osäker och mer splittrad. Samtidigt är de stora klimatförändringarna inte längre något avlägset hot, utan något som redan är här och nu – i naturen, i årstidernas förändrade rytm och i människors livsvillkor. Det är lätt att känna uppgivenhet inför allt som händer.
Men hopp är inte att blunda. Hopp är inte att låtsas att allt ordnar sig av sig självt. Hopp är att se verkligheten som den är och ändå vägra ge upp. Det är där hoppet blir en kraft.


Hopp kan få människor att börja prata med varandra i stället för att dra sig undan. Hopp kan skapa mod att lyssna, samarbeta och handla tillsammans. Och nästan all verklig förändring börjar just där: i samtal, i tillit och i små handlingar som delas av fler.

Vi kan inte ensamma stoppa krigen eller laga världen. Men vi kan hjälpas åt. Vi kan välja samtal framför splittring. Vi kan bygga det som håller människor samman. Vi kan skapa handling tillsammans, också när tiden känns hård.

Kanske är det just det vårdagjämningen säger oss i år: att mörker och ljus alltid finns samtidigt, men att ljuset ändå kan växa.


I dag är dag och natt lika långa. Men från och med nu blir dagarna längre.
]]>
<![CDATA[Vi får inte vänja oss vid ett mindre demokratiskt samhälle]]>Fri, 20 Mar 2026 09:40:45 GMThttps://www.connywahlstrom.se/blogg/vi-faar-inte-vaenja-oss-vid-ett-mindre-demokratiskt-samhaelle

Demokratin tunnas ut steg för steg
Demokratin försvinner sällan med en smäll. Den tunnas ut steg för steg.
Det är därför den senaste rapporten från V-Dem-institutet vid Göteborgs universitet oroar mig. Den visar att demokratin fortsätter att backa i världen, också i länder som länge har betraktats som stabila demokratier. Samtidigt visar svenska studier att en oroande stor grupp unga män inte ser demokrati som det självklara bästa sättet att styra ett samhälle. Många unga upplever också att de har små möjligheter att påverka. Jag tycker att vi borde ta det på större allvar.

En demokratifråga också här hemma
För mig blir den här frågan konkret här i Jämtland Härjedalen. Vi lever med stora avstånd, och många människor känner redan att besluten fattas långt bort från deras vardag. Just nu diskuteras dessutom hur den politiska organisationen i kommuner och region ska se ut under nästa mandatperiod. På ytan kan det låta som en intern organisationsfråga, men jag tycker att det i grunden är en demokratifråga.

Det som bekymrar mig är att jag ser en tendens där mer makt och mer inflytande samlas hos ett fåtal politiker, ofta med högre arvoden, samtidigt som avståndet till invånarna riskerar att öka. Jag tycker att det är fel väg. Det som borde vägleda oss är i stället att få så mycket demokrati som möjligt för varje skattekrona.

Demokratin måste leva mellan valen
Jag tror inte att demokratin blir starkare av att göras smalare. Jag tror att den blir starkare när fler människor upplever att deras erfarenheter räknas, att deras röster efterfrågas och att deras kunskap faktiskt spelar roll.
Därför tänker jag att demokratin också måste levas mellan valen. Partierna har ansvar att fortsätta dialogen med sina väljare, men också regionens och kommunernas verksamheter behöver öppna upp mer för inflytande. Där tycker jag faktiskt att flera kommuner i länet har kommit längre än regionen. I Bergs kommun finns exempel på medborgardialoger där invånare bjudits in i lokala utvecklingsfrågor. Det visar att det går och det finns säkert flera bra exempel att få inspiration ifrån.

Skapa fler vägar in till inflytande
På regional nivå tycker jag att utvecklingen har gått trögare. Jag var med och la en motion om att inrätta en demokratiberedning under fullmäktige. Den fick inte stöd. Det beklagar jag, därför att jag tror att demokratin behöver utvecklas mer medvetet än så.
Jag tycker också att det behövs fler vägar in till inflytande. Miljöpartiet har motionerat om att införa ungdomsråd i regionen. Men det räcker inte. Pensionärsråd, funktionsrättsråd och andra forum för dialog behöver också få en tydligare roll och ett verkligt inflytande. Varför inte skapa ett medborgaråd i Jämtland Härjedalen som får borra sig ner i klimat- och miljö utmaningarna och komma med tydliga förslag på hur vi möter de utmaningen. Det tror jag skulle skapa grund för verkstad och i förlängningen ett tryck på de styrande politikerna att ta dessa frågor på allvar. 

För mig handlar det här ytterst om vilken sorts samhälle vi vill ha. Ett där makten samlas hos några få, eller ett där fler människor faktiskt får vara med och påverka.

Jag vet vilket samhälle jag tror på. 

]]>
<![CDATA[Stå stadigt i stormen: mental styrka för politiker i en polariserad tid]]>Sun, 18 Jan 2026 11:23:46 GMThttps://www.connywahlstrom.se/blogg/staa-stadigt-i-stormen-mental-styrka-foer-politiker-i-en-polariserad-tid
Bild
Liten fyr på Aukra i Norge, Foto Conny Wahlström

Det är inte bara sakfrågorna som är tunga i politiken just nu - det är klimatet runt dem. Polarisering, misstänkliggöranden, desinformation och ett mer osäkert säkerhetsläge gör att trycket riskerar att bli långvarigt. Jag tror vi behöver prata mer om mental hållbarhet: hur vi behåller kraften, klarheten och människosynen - och hur vi bygger stödstrukturer som gör att fler orkar stanna kvar.​

Ibland tänker jag på politiskt arbete som att vara en fyr: inte för att stoppa stormen, utan för att hålla riktning och ge ljus när sikten är dålig.


Det finns dagar när jag undrar varför jag utsätter mig för det här
Inte för att jag tvivlar på sakfrågorna. Utan för att jag tvivlar på klimatet runt dem. Tonen. Tempot. De ständiga misstänkliggörandena. Och den där känslan av att samhällssamtalet ibland rör sig bort från det jag trodde var vår gemensamma grund: att fakta är något vi försöker förstå - inte något vi väljer efter känsla.
Jag tror många politiker, oavsett parti, känner igen detta: att det inte bara är politiska skiljelinjer som hårdnar, utan själva sättet vi pratar med varandra på.
När det blir "vi och dom" förlorar vi mer än debatten

I ett vi-och-dom-klimat blir nyanser farliga. Det som borde vara samtal blir identitetsmarkörer. Och diskussionen går från att handla om lösningar till att handla om tillhörighet.
Det är tröttande på djupet: att behöva vara lugn när andra är aggressiva, tydlig när andra är ohederliga, och saklig när andra vill göra allt personligt.
Och paradoxen är tydlig: ju mer man bryr sig om samhällsfrågor, desto mer sårbar blir man. För man tar det på riktigt.

En tid som gör ansvar dyrt
Vi lever i ett geopolitiskt och säkerhetspolitiskt läge som är mer osäkert än på länge. I en sådan tid får också desinformation och misstänkliggöranden lättare fäste - och det spär på polariseringen.
Lägg till klimatförändringarna, som i sig driver oro, konflikter och hårdare motsättningar, och du får en politisk vardag där trycket riskerar att bli långvarigt.
För oss som arbetar med klimat-, rättvise- och miljöfrågor innebär det att vi behöver bli bättre på att skapa stödstrukturer och ta vår mentala hälsa på allvar, så att vi behåller vår kraft och inte blir mentalt negativt påverkade. Här har vi ett jobb att göra - och jag vill gärna vara med och bidra till det.

Det jag har behövt lära mig - och fortfarande tränar på
Jag har med åren börjat se politiskt arbete som något som kräver mental träning - på samma sätt som kroppen behöver träning för att orka bära tungt.
För mig har det blivit extra tydligt eftersom jag också arbetar med de här frågorna professionellt: jag är mindfulnessinstruktör och arbetar med EQ-mätning som en del i min coachning. Det har gett mig ett språk för sådant som annars lätt blir diffust: stresspåslag, reaktivitet, självkännedom, empati, impulsstyrning och återhämtning.
Det viktigaste jag har lärt mig är detta: mental träning är inte att "tänka positivt". Inte att bita ihop. Inte att bli avtrubbad. Den handlar om att skapa en liten lucka mellan det som händer och hur jag väljer att svara.

Det här är större än "gröna" frågor
Oavsett om du jobbar med skola, vård, trygghet, ekonomi eller landsbygd möter du samma samhällslogik: delar av offentligheten är byggda för konflikt. Sociala plattformar belönar förenkling. Och det blir allt vanligare att fakta behandlas som identitet.
Det är ingen slump att politiker slutar. Det är heller ingen slump att många blir hårdare med åren. Hårdhet kan vara ett skydd. Problemet är bara att när vi stänger av, då blir vi sämre på det som är politikens kärna: att lyssna, förstå, förhandla och bygga.

Vad som faktiskt hjälper - i praktiken
Här är några saker som hjälper mig (och som jag också ser fungerar för andra):
1.     Mindfulness som bas - träna uppmärksamhet och återhämtning
Mindfulness är för mig inte något "flummigt", utan en praktisk färdighet: att märka stresspådraget tidigt, landa i kroppen och skapa den där lilla pausen innan man svarar. Det bygger också återhämtning i vardagen - inte bara på semestern.
2.     Mikropausen som räddar mötet
När jag känner att jag blir triggad: paus - andas ut - sänk axlarna - svara långsammare. Enkelt nog för att fungera i skarpt läge.
3.     En gräns mot det som dränerar
Jag kan inte bära hela internet. Jag kan inte svara på alla feltolkningar. Jag kan inte låta kommentarsfält styra min puls. Att välja bort är inte feghet - det är strategi.
4.     Relationer som gör att man inte blir ensam i trycket
Den starkaste skyddsfaktorn är sällan en metod. Det är människor. En person man kan säga: "Jag orkar inte idag". Och som svarar: "Jag fattar. Vi tar det tillsammans."
5.     Självkännedom med hjälp av EQ-perspektivet
När man blir pressad syns ens mönster tydligare: vad triggar mig? när blir jag defensiv? när tappar jag lyhördhet? när går jag för fort? Att kunna se det tidigt gör skillnad - inte för att man blir perfekt, utan för att man kan justera innan det blir dyrt.

Min egen väg framåt
Efter mer än trettio år, mer eller mindre, i politiken har jag börjat känna allt tydligare att min nästa period inte handlar om att ta nya uppdrag. Jag tänker att jag inte ska ha politiska uppdrag i mandatperioden som kommer.
Men det betyder inte att jag lämnar ansvaret. Tvärtom.
Min roll framåt blir att vara med och stärka dem som tar på sig uppdrag: genom min erfarenhet av hur trycket ser ut, och genom de verktyg jag har med mig från mindfulness, coachning och EQ-arbete. Jag tror vi behöver bygga mer systematik kring detta - inte bara prata om att "orka", utan faktiskt träna på att göra det.

Avslutning
Om vi vill ha ett samhälle som klarar komplexa kriser - klimat, ekonomi, trygghet, vård, beredskap - då måste vi ha människor i politiken som orkar tänka klart, samarbeta och stå kvar i motvind.
Och om du känner dig trött, spänd eller på gränsen till uppgiven: du är inte ensam. Det säger inte att du är svag. Det säger att du tar ansvar i en tid som gör ansvar dyrt.

Allt gott, Conny

PS: Om du känner igen dig i stressen, polariseringen eller känslan av att alltid vara "på", så kan det finnas mycket att vinna på att arbeta mer strukturerat med mental träning. Jag erbjuder stöd via mindfulness, coachning och EQ-perspektiv/EQ-mätning - individuellt eller för grupper av förtroendevalda. Hör gärna av dig om du vill bolla ett upplägg, eller dela vad som är mest mentalt dränerande i ditt politiska engagemang och vad som hjälper dig att stå stadigt.

Ge mig gärna en kommentar. Vad triggar dig i politiken och vad tror du skulle hj'lpa dig  till att leva hållbart och samtidigt vara aktiv i politiken? 


]]>
<![CDATA[Att bli pensionär – en ny början?]]>Sun, 11 Jan 2026 16:18:37 GMThttps://www.connywahlstrom.se/blogg/att-bli-pensionaer-en-ny-boerjan
Bild
Sommarbild på en pensionär □
Jag har redan varit pensionär några år, (på grund av hälsa tog jag ut pension redan som 62 åring) men i september 2025 hände något som förändrar förutsättningarna. Då kunde jag börja ta ut hela min pension, vilket gav en stabilare ekonomi. Det är inte en detalj – det är en frihet. Frihet att planera längre fram, att säga ja till fler idéer och att våga prova nytt utan att ekonomin skaver i bakhuvudet.

För vissa betyder pension ordet frihet, för andra slutet på ett långt yrkesliv. För mig väcker det fortfarande många frågor. Hur vill jag själv vara som pensionär? Hur kommer andra att se på mig? Och vad vill jag fylla den här tiden med?
Det finns föreställningar jag bär på, och sådana jag möter hos andra. Mina egna handlar om att kroppen förr eller senare kräver mer omsorg, att döden blir en närmare följeslagare och att känslan av att vara oumbärlig i vardagen kanske bleknar. Andras bilder kan vara mer begränsande: att man inte längre är produktiv, att man tappat tempo och inte hänger med. Dessa idéer påverkar hur vi ser på åldrandet – och hur vi ser på oss själva när vi blir äldre.

Men forskning om åldrande ger en annan bild. Begreppet den tredje åldern används ofta för att beskriva den fas i livet efter arbetslivet men före hög ålder och större hälsobesvär. Sociologen Peter Laslett, som populariserade uttrycket, menade att den tredje åldern kan vara en period av självförverkligande, nyfikenhet och utveckling – en tid då man äntligen kan ägna sig åt sådant som tidigare fått stå tillbaka. En rapport från World Health Organization (2021) pekar på att människor som fortsätter att lära sig nytt, vara socialt aktiva och hålla sig fysiskt i rörelse lever både längre och upplever högre livskvalitet.

Jag hoppas att min tredje ålder blir just en sådan tid. Jag vill fortsätta vara aktiv, lära mig nya saker, ta hand om hälsan mer medvetet, resa, läsa, vara med barn och barnbarn, driva mina verksamheter och kanske starta nya. Och jag vill fortsätta delta i samhällsdebatten – inte som någon som "var" något, utan som någon som fortfarande är och bidrar.

Det kanske viktigaste är att själv välja berättelsen om sitt åldrande. Att inte låta andras begränsande bilder bli ens egen självbild. För visst förändras kroppen och ibland orken, men det finns också en frihet i att kunna styra över sin tid, vara mer selektiv med vad och vem man engagerar sig i, och låta nyfikenheten vara motorn framåt.

Som psykologen och forskaren Ellen Langer uttryckt det: "Det är inte hur gammal du är, utan hur du är gammal, som gör skillnaden."

Så när jag tänker på pensionen vill jag inte se en nedförsbacke, utan en ny stig – kanske krokig, men full av nya utsikter. Och jag undrar: hur vill du själv leva din tredje ålder? Vilka myter om pensionen skulle du vilja slå hål på?
Kommentera gärna – jag är nyfiken på dina tankar.
 

]]>
<![CDATA[Vi skriver 2026. Jag reflekterar och planerar.]]>Sun, 11 Jan 2026 15:33:11 GMThttps://www.connywahlstrom.se/blogg/vi-skriver-2026-jag-reflekterar-och-planerar
Bild
11 januari 2026, bild på min lada hemma på gården.
2026 blir året då jag väljer hälsa, frihet och meningsfullt engagemang före gamla måsten.

Ärligt, senhösten och Jultiden inte är min tid.
Jag blir lätt låg och även om det finns många fina minnen är det de dåliga minnen som gör sig påminda. Förr påverkade det mig betydligt mer än nu. Idag vet jag vad det handlar om och det är lättare att välja bort de känslorna som gör mig låg. Jag brukar sällan känna mig nöjd med min insats runt Jul. Har svårt att hantera presenthysterin. Det är som det är och jag hanterar det ganska bra trotts allt.

 
Men när väl helgerna är över. Solen börjar titta fram på riktigt och ett nytt år är i sin linda då rinner energin till igen. Ni som känner mig lite närmare vet också att jag lever med hjärtsvikt. Fick besked strax innan Jul att alla värden är väldigt bra och att jag nu blev utskriven från hjärtmottagningen. Hälsocentralen tar vid och hjälper mig att hålla koll på min hälsa. Det är trotts allt jag själv med hjälp av sjukvården som har huvudansvaret för hälsan. Nu gör jag inte som många andra. Rusar till gymmet och skaffar ett gymkort. Nej jag fortsätter att skapa en vardag som innehåller medvetna val för min hälsa. Det handlar om kost, mer rörelse, hantera stress. Se framåt och sätta upp mål/strävan/utmaningar för det kommande året.


Under det gångna året har omständigheter runt mig förändrats. Min sambo har blivit särbo. Nu bor jag ensam på gården i Kvissle här i Jämtland. Det innebar i sin tur att jag bestämde mig för att sälja djuren (ett tungt beslut men nödvändigt). Det var inte hållbart att vara ensam med ansvaret för djuren även om jag har fått en hel del hjälp med att ta hand om dem när jag varit borta. Är väldigt tacksam för hjälpen jag har fått. Nu är jag helt plötsligt fri att bestämma om jag ska vara hemma eller använda tid på andra platser. En frihet som jag älskar men som hindrar ambitionen att fortsätta med att bygga självhushållning. Planerar att skriva om självhushållning kontra samhushållning i ett senare blogg inlägg. Tror stark på samhushållning som en del i att bygga ett hållbara samhället som också fungerar i kris.
 
Det är valår. Val till kommun, region och riksdagen är den 13 september 2026. Sedan förra valet har jag haft förmånen att vara ledamot i regionfullmäktige och regionstyrelsen här i Jämtland Härjedalen. Tillsammans med mina partikamrater har vi gjort vad vi kunnat för att påverka främst när det gäller klimat, miljö och kulturfrågor. Vi är ett mindre oppositionsparti (just nu). Det innebär att det direkta inflytande jag skulle velat ha istället byttes mot en känsla av att den styrande majoriteten (S,V,KD) sablade ner våra förslag enbart för att det var vi som la förslaget. Dessutom har partierna svårt att förhålla sig till hotet om klimatförändringarna och den klimatanspassning som sjukvård och så vidare behöver göra för att minska effekterna. Finns mycket att säga om det men det får också bli i ett annat inlägg.

Hur ser jag mitt kommande år?
​Vilka utmaningar ska jag ta tag i?
Här kommer några tankar i punktform:

 
Gården – Fortsätta min biodling. Ha en modest grönsaksodling. Genomföra några renoveringsprojekt för att ta hand om byggnader och gården.

Politik – Det här året blir mitt sista år som direktvald politiker. Kommer inte kandidera på någon lista som gör att jag blir direktvald i någon beslutande församling (har lust att vi skulle ha en lista i Bergs kommun där jag bor men det ser inte ut som att det finns tillräckligt många som vill kandidera här i kommunen). Vill istället finnas som en resurs bakom andra politiker med mina coacherfarenheter. Som världen ser ut kommer jag dessutom fortfarande (kanske ännu mer) skriva och debattera.

Professionellt – Kommer att ägna mer tid åt coachverksamheten, EQ coachning, ledarskapscoachning, klimatcoachning samt mindfulness. Tänker att tid som jag frigör från politiken istället ska användas till att ge personer och grupper verktyg. Verktyg som gör att fler blir handlingskraftiga i kampen om en grönare, klimatsmartare och demokratisk värld. Jag kan göra det som coach, mentor eller utbildare. Jobbar digitalt och blir inte bunden till en plats.

Socialt – Ta mig tid att träffa barn och barnbarn oftare. Besöka vänner och förhoppningsvis få härbärgera vänner och familj på gården lite då och då. Kommer använda tid med min Särbo i Stockholm då och då. Har behov att komma närmare HBTQi familjen igen. Det blåser kallt och då behöver vi värma varandra.

Hälsa – Hålla en bra kost. Minska ner socker då jag tydligen har prediabetes (inget bra). Mer rörelse i vardagen, utmana mig och hjärtat lite mer. Återuppta min egna mindfulness praktik regelbundet.

Friheten – Husbilen ska få rulla betydligt mer under året som kommer. Både i Norra Sverige som i delar av södra Europa. Planera en långresa förmodligen tillbaka till Mexiko, kanske i år eller nästa år.

Ta vara på det vackra – Sist men inte minst kommer jag att utmana mig själv till att se det vackra och möjligheterna som finns i denna värld. Uppleva naturen, låta kultur skapa nya tankar, läsa fler böcker (från biblioteket), ha samtal som utvecklar, träffa människor. Helt enkelt skapa motståndskraft som ett vaccin i den värld vi ser utvecklar sig till något som är mer skrämmande än lockande.

Om ett år kommer jag att reflektera över året som gick. Kanske en del av det jag har skrivit ovan kommer vara det som har präglat mitt år.

Ett verktyg som jag har använt i flera år är YearCompass. Ladda ner den och gör det till din egen refelktion och kompass för 2026. 
Vad har du för tankar om det kommande året? Dela gärna med dig i kommentarerna nedan.
 
Allt gott,
Conny
]]>
<![CDATA[Internationella mansdagen:]]>Wed, 19 Nov 2025 12:45:17 GMThttps://www.connywahlstrom.se/blogg/internationella-mansdagen

Coachingfrågor till män i en tid av förändring 

Den internationella mansdagen, den 19 november; uppmärksammas varje år för att lyfta mäns hälsa, relationer och positiva förebilder. Men den ger oss också en chans att stanna upp inför en obekväm fråga:

Vilken sorts manlighet är det egentligen vi odlar – och vilka blir konsekvenserna?

Toxisk maskulinitet – snäva mansnormer där känslor trycks ner, makt går före ömsesidighet och där homofobi och förakt för det ”mjuka” normaliseras – skadar inte bara kvinnor och barn. Den skadar också män själva: i relationer, i psykisk hälsa, i ensamhet.
Det här blogginlägget är inte en manual för hur män ”ska vara”. 
I stället är det en inbjudan till **reflektion**. Frågorna nedan är formulerade som coachingfrågor, främst till män – men de kan också användas i samtal i par, grupper, killmiddagar, mansgrupper eller tillsammans med en coach eller terapeut.

Poängen är enkel: 
Vi kan inte förändra mansrollen utan att först titta ärligt på hur den lever i oss själva.
1. Känslor och sårbarhetMånga män har lärt sig att känslor är något man kontrollerar, inte delar. Ilska kan slinka igenom, men rädsla, skam och sorg göms ofta undan.
Några frågor att stanna upp vid:
- När visar du som man dina känslor – och vilka känslor är ”tillåtna” för dig? 
- Finns det känslor som du oftast gömmer (t.ex. rädsla, sorg, skam)? Vad är du rädd ska hända om de syns? 
- Hur skulle dina relationer påverkas om du var lite mer ärlig med hur du faktiskt mår?
Du behöver inte ha perfekta svar. Bara att våga ställa frågorna är ett steg bort från den tysta, instängda mansrollen.

2. Ansvar hemma och i nära relationerJämställdhet börjar inte i politiska dokument utan i disken, tvätten, omtanken, vardagens små beslut.
Fundera på:
- Om du ser på din vardag: vem bär egentligen huvudansvaret för hem, planering och omsorg? 
- Vad betyder ”jämställt ansvar” konkret för dig – inte i teorin, utan i din faktiska vecka? 
- Vilka delar av ansvaret skulle du kunna ta mer av, utan att någon annan behöver be dig?
Här handlar det mindre om att ”hjälpa till” och mer om att se sig själv som en lika ansvarig part.

3. Andra män, homofobi och normerToxisk maskulinitet hänger tätt ihop med homofobi och förakt mot det som uppfattas som feminint. Den som bryter mot normen – bögar, transpersoner, män som är ”för mjuka” – får ofta bära gruppens osäkerhet.

Några ärliga frågor:
- Hur pratar du och andra män i din närhet om bögar, transpersoner eller män som uppfattas som ”mjuka” eller ”feminina”? 
- När du hör homofoba kommentarer eller skämt – vad brukar du göra? Vad skulle det kosta dig att säga ifrån? Vad skulle det ge? 
- Om du tänker tillbaka: har du någon gång tagit avstånd från en man som varit ”för känslosam” eller inte passat in i mansnormen? Vad väcker den insikten i dig?
Att se kopplingen mellan homofobi, rädsla för femininitet och en snäv mansroll är ofta en nyckel i förändringsarbetet.

4. Geopolitik, krig och mansnormerSamma mansnormer som skapar problem i hemmet syns också på den globala scenen. 

En manlighet där styrka likställs med dominans, där kompromiss ses som svaghet och där fiendebilder odlas, driver på konflikter långt utanför individnivån.

På den geopolitiska arenan premieras ofta ledare – nästan alltid män – som:
- visar hårdhet framför självkritik 
- hellre trappar upp än backar ett steg 
- bygger sin legitimitet på nationalism, militära muskler och tydliga ”fiender” 
- nedvärderar det som förknippas med omsorg, diplomati och sårbarhet
 
Bakom retoriken om ”styrka” finns ofta samma logik som i vardagslivet: 
rädsla för att tappa kontroll, oförmåga att erkänna misstag, motstånd mot att lyssna på andra – inklusive kvinnor, minoriteter och fredsrörelser.

Några frågor att utforska:
- Vad känner du igen från dina egna mansnormer när du ser hur världens ”starka män” agerar i krig, konflikter och säkerhetspolitik? 
- Hur påverkar idealet om den orubbliga, hårda ledaren vår syn på fred, dialog och kompromisser? 
- Om vi hade en mindre toxisk mansnorm – vad skulle det kunna betyda för hur konflikter hanteras, nationellt och globalt?
Att se sambandet mellan mansrollen, våld och geopolitik är inte att förenkla världen – det är att erkänna att könsnormer faktiskt påverkar allt från familjekonflikter till krig.

5. Förebild för pojkar och unga män 
Pojkar lär sig vad det innebär att vara man genom männen de ser omkring sig – långt mer än genom det vi säger.


Reflektera över:
- Vilka budskap ger du – med ditt sätt att vara – till pojkar/unga män i din närhet om vad det innebär att ”vara man”? 
- Vad tror du pojkarna lär sig när de ser hur du hanterar konflikt, ilska, skam eller misslyckanden? 
- Om en pojke i din närhet blir kallad ”bög” eller ”fjolla” – hur skulle du vilja agera för att vara en bra förebild?
Frågan är inte om vi är förebilder – utan **vilken sorts förebilder** vi är.

6. Makt, jämställdhet och feminismMånga män känner sig anklagade eller trötta när de hör ord som ”jämställdhet” och ”feminism”. Men bakom orden finns i grunden en fråga om makt, ansvar och möjligheten att leva rikare liv.

Prova att undersöka:
- När du hör orden *jämställdhet* eller *feminism* – vilka känslor väcks först i dig? Nyfikenhet, motstånd, skuld, trötthet? Varför just de? 
- På vilka sätt vinner du som man på att könsrollerna ser ut som de gör idag? På vilka sätt förlorar du? 
- Vad skulle en mer jämställd värld kunna innebära – konkret – för ditt eget liv, dina relationer, din frihet?
Att kalla sig feministisk man är i grunden att säga: jag vill leva i relationer byggda på ömsesidighet, respekt och delat ansvar.

7. Nästa steg – vad gör du med insikterna?Coachingfrågor är bara början. Förändring uppstår först när insikten får konsekvenser i handling.

Avslutningsvis:
- Om du är ärlig: vilket område här ovanför utmanar dig mest – känslor, ansvar hemma, homofobi och normer, geopolitik, förebilder, makt/jämställdhet? 
- Vad skulle vara **ett** litet, konkret steg du kan ta under den här veckan för att leva lite mer i linje med den man du vill vara? 
- Vem skulle du kunna prata med om de här frågorna – utan att behöva spela stark?

Du måste inte ”lösa” allt. Men du kan börja. 

Och varje man som börjar reflektera – och agera lite annorlunda – är en del av att förändra både mansrollen *och* vårt gemensamma samhälle.
 
Avslutande reflektion 
Internationella mansdagen kan lätt reduceras till ännu en temadag. 
Men om vi använder den som ett tillfälle till ärlig självreflektion kan den bli något mycket större: en påminnelse om att förändringen av mansrollen inte är ett ”projekt för kvinnor”, utan ett gemensamt ansvar – där män behöver kliva fram, titta inåt och ta steg i sin egen vardag.
 
Och när vi kopplar ihop det personliga med det globala – från hemmet till geopolitiken – blir det tydligt att arbetet med mansrollen inte bara handlar om individuellt välmående, utan också om vilken slags värld vi bygger tillsammans.
]]>
<![CDATA[Klimatförändringarna är här]]>Thu, 14 Aug 2025 08:50:29 GMThttps://www.connywahlstrom.se/blogg/klimatfoeraendringarna-aer-haer
Sommaren då värmen stannade kvar

Jag brukar uppskatta varma sommarkvällar. Att sitta ute länge, prata med vänner, känna hur luften fortfarande är ljum. Men i år var det annorlunda. Det var inte bara varmt – det var extremt varmt. Och det oroar mig. Särskilt eftersom jag lever med hjärtsvikt och därför måste vara extra försiktig när temperaturen stiger.
Jag vet vad värmen kan göra med kroppen, hur snabbt man kan bli trött, hur svårt det kan bli att orka det man brukar.

Här hemma på gården såg jag värmen påverka inte bara mig. Fåren sökte skugga redan tidigt på morgonen och hönorna höll sig helst inomhus eller tryckta under buskarna. Och i samtal med vårdpersonal på Östersunds sjukhus fick jag höra hur tungt det varit att arbeta i lokaler som blivit alldeles för varma, utan tillräcklig utrustning för att kyla ner rummen. Det är inte bara obehagligt – det kan vara farligt för patienter som redan är sköra.

Samtidigt kunde vi följa nyheterna från länderna runt Medelhavet. 45 grader i Grekland och Spanien. Skogsbränder som tvingade människor från sina hem. Sjukhus fyllda med värmesjuka. Det kan kännas avlägset, men den här sommaren var påminnelsen brutal: vi är en del av samma klimatkris.

Forskningen är tydlig. Folkhälsomyndigheten har visat att värmeböljor leder till fler sjukhusinläggningar och ökad dödlighet, särskilt bland äldre, små barn och personer med hjärt- och lungsjukdomar Men värmen påverkar inte bara kroppen. Den påverkar också vårt psyke. Studier visar att extremvärme kan förvärra ångest och depression, och att stressen efter extrema väderhändelser ibland leder till posttraumatiska symtom

Jag tänker ofta på de unga människor jag möter som berättar om sin klimatångest. Det är inte bara oro – det är en känsla som sätter sig i kroppen, påverkar sömn och koncentration och ibland leder till att man ifrågasätter framtidsplaner.
En global undersökning i The Lancet visade att 59 % av unga mellan 16–25 år känner sig mycket eller extremt oroliga för klimatet, och många upplever att politiker inte gör tillräckligt

Och klimatkrisen syns även i vår natur. I sommar tvingades fiskevårdsområden i Jämtland införa fiskestopp i varma åar för att skydda öring, harr och röding. Vattnet var helt enkelt för varmt för att fiskarna skulle orka överleva
om de fångades och släpptes tillbaka. När vattnet värms upp förlorar vi inte bara möjligheten till fiske – vi riskerar hela ekosystem.

Det som gör mig både hoppfull och otålig är att det faktiskt finns en vilja till förändring. Flera undersökningar visar att en majoritet av svenskarna vill ha en tydlig klimatpolitik och är beredda att förändra sina egna vanor för klimatets skull.
Men den viljan behöver mötas med handling – både lokalt och nationellt.

Som miljöpartist vet jag att vi måste jobba på två fronter. Vi behöver minska utsläppen och klimatanpassa samhället även här i Jämtland, och samtidigt driva på för en starkare nationell klimatpolitik. Klimatpolitiska rådet har varit tydliga med att den nuvarande regeringens politik inte räcker för att nå målen

Sommaren 2025 har gett oss igen (vi kommer ihåg 2018) en försmak av framtiden. Vi kan välja att blunda och hoppas på det bästa – eller att agera, nu. Jag lovar att fortsätta arbeta för att vi, tillsammans med alla som vill se förändring, faktiskt gör skillnad.
För klimatet, för hälsan och för framtiden.
]]>
<![CDATA[Därför behövs Pride mer än någonsin]]>Tue, 24 Jun 2025 13:41:20 GMThttps://www.connywahlstrom.se/blogg/daerfoer-behoevs-pride-mer-aen-naagonsin

Mer än glitter – det handlar om frihet

Just nu firas Pride runt om i världen. Det är färg, glädje, musik och glitter. Men Pride är mer än så. Det är också allvar. Det handlar om frihet, trygghet och rätten att få vara sig själv – i vardagen, i offentligheten, i familjen, på jobbet.

För mig är det personligt
För mig som homosexuell man är det personligt. Jag bär med mig både glädjen och smärtan. Jag vet hur det känns att äntligen få känna sig fri, men jag vet också hur det är att bli ifrågasatt, osynliggjord eller till och med hotad – bara för den man är.  Att vara en del i ett Pridetåg gör alltid att jag blir känslosam - det brukar komma en tår eller två. I det sammanhanget känner många av oss hemma - vi är en del av något större.

Vi har kommit långt – men inte tillräckligt
Vi har kommit långt i Sverige. Men bakom ytan finns fortfarande rädsla, hat och begränsningar. Hatbrott mot hbtqi-personer har ökat de senaste åren. Många unga vågar inte vara öppna i skolan. Många vuxna håller tillbaka sig själva på jobbet eller i familjen. Transpersoner möter fortfarande stora hinder – i vården, i byråkratin, i mötet med andra.

En värld där rädslan växer
Och det här sker inte bara här. I flera delar av världen går utvecklingen tydligt bakåt. I länder som Ungern och Ryssland förbjuds information om hbtqi-personers liv helt. I Uganda har man infört lagar med dödsstraff för vissa samkönade relationer. I USA ser vi attacker på transungas rätt till vård och skolgång. Människor tvingas tillbaka in i garderoben. Pride förbjuds. Rädslan sprider sig.

Det finns också hopp
Men det finns också ljus. I flera länder ser vi en positiv utveckling där rättigheter stärks och acceptansen ökar. I Nepal blev samkönade äktenskap lagligt 2023, som första land i Asien. I Chile har man infört en könsidentitetslag som gör det enklare för transpersoner att ändra juridiskt kön utan kränkande krav. Slovenien har legaliserat samkönade äktenskap och adoption. I många afrikanska länder – trots hårt motstånd – växer rörelser underifrån som kämpar för hbtqi-personers rättigheter med mod och envishet. Och i flera europeiska länder, som Spanien och Malta, har transpersoners rätt till självbestämmande stärkts tydligt. Det visar att förändring är möjlig – och att motståndet inte får sista ordet.

Den tysta diskrimineringen
Samtidigt behöver vi prata mer om den tysta, strukturella diskrimineringen. Den som inte märks i rubrikerna men som kryper in i vardagen. Det handlar om normer – om vem som räknas som “vanlig” och vem som alltid blir ett undantag. Om att inte bli presenterad med sin partner på en fest, arbetslunch eller andra sociala sammanhang. Om att få frågor som andra aldrig får. Om att som transperson mötas av system som hela tiden utgår från att man är någon annan än den man är. Det handlar inte om hat, men om brist på förståelse, på respekt, på nyfikenhet. Och det gör något med en människa att ständigt känna att man är lite fel, lite för mycket, lite utanför.

När kvinnors rättigheter också hotas
Det som skrämmer mig mest är att detta inte händer i ett vakuum. Samtidigt som hbtqi-personers rättigheter rullas tillbaka, ser vi också hur kvinnors rättigheter hotas. Rätten till abort, till utbildning, till att röra sig fritt. I samma samhällen där man vill tysta regnbågsflaggor, vill man också kontrollera kvinnors kroppar och liv. Det handlar om samma sak: att begränsa friheten, att tvinga människor att anpassa sig till en mall. Där mångfald och jämlikhet ses som hot – inte som styrkor.

Att gå i Pride är att ta ställning
Att delta i Pride handlar för mig inte bara om att fira, utan om att vara en del av förändringen. Det är ett sätt att visa att vi är många som står upp för varandras rätt att finnas, leva och älska. Många som går i paraden gör det för att stötta sina vänner, sina barn, sina föräldrar, sina arbetskamrater – för att alla vi, oavsett kön eller sexuell identitet, ska kunna leva våra liv utan rädsla eller ifrågasättande.

Pride är inte en scen för självbekräftelse Det som ibland skaver lite i mig är när Pride används som en scen för självbekräftelse – särskilt av heterosexuella politiker som gärna vill visa hur "inkluderande" de är, men som samtidigt glömmer att Pride handlar om att lyfta just hbtqi-personers verklighet. Det är våra liv som står i centrum. Det är våra rättigheter som behöver försvaras. Pride är inte en yta att spegla sin egen godhet i – det är ett rum där våra berättelser, våra kroppar och våra liv får ta plats.
Missförstå mig inte, alla är välkomna att delta i Pride så länge det är äkta engagemang för HBTQI personer och att man står upp för de värderingarna även resten av året! Jag uppskattar väldigt mycket de politiker och andra som använder sina politiska plattformar till att lyfta HBTQI personers rätt att var dem vi är!
​Just nu är flera politiker i och påväg till Budapest för att delta i deras Pride även om Orbans styre har förbjudit Pride. De krävs mod för att vara med i motståndsrörelsen som Pride är! 

Vad kan du göra?
Vi kan börja där vi står. Du som är kollega, vän, granne eller släkting kan göra mer skillnad än du tror. Stå upp när någon säger något nedsättande. Lyssna utan att döma. Använd rätt namn och pronomen. Våga vara en trygg person för någon som behöver det. Delta i Pride runt om i världen, på din ort eller i en större stad. Du behövs! 

Det handlar om vilket samhälle vi vill bygga
Och du som tänker “det här angår inte mig” – tänk om. Det handlar om vilket samhälle vi vill leva i. Om frihet, mod och medmänsklighet. Om att ingen ska behöva gömma vem de är, älska i hemlighet eller gå runt med oro i magen.

Vi är inte klara än Pride är inte bara en fest.
Det är ett uppror, ett firande och ett löfte. Ett löfte att fortsätta kämpa – tills alla kan leva öppet, tryggt och fritt. Pride är en motståndsrörelse för allas lika värde!

Happy Pride!

Kanske kan du ställa dig frågan: Vem i din närhet behöver just dig som en allierad? Och vad händer om du tar det första steget? 

Kommentera gärna nedan. 

​Conny Wahlström

]]>