<![CDATA[Conny Wahlström

<![CDATA[Conny Wahlström - Blogg]]>Mon, 03 Aug 2026 21:13:53 +0200Weebly<![CDATA[Kärleken övervinner hatet – eller?]]>Mon, 03 Aug 2026 17:49:18 GMThttps://www.connywahlstrom.se/blogg/kaerleken-oevervinner-hatet-eller

Stockholm Pride 2026 Foto Conny Wahlström

Jag var en av många tusen som tillsammans med min särbo dansade fram genom Stockholms gator. Prideparaden 2026 genomfördes i ett fantastiskt sommarväder och hade samlat en stor och färgstark folkmassa.
Glädjen gick inte att ta miste på. Samtidigt fanns ett allvar under ytan.
För många är Pride en enda stor fest – en möjlighet att synas och tydligt visa att man står upp för allas lika värde. För några av oss är Pride också djupt personligt. Ett vattenhål där vi under några timmar får stå i centrum, vara synliga och omges av människor som visar sin kärlek och solidaritet.

Musiken från de olika ekipagen tävlade med varandra. Längs paradvägen stod människor och sjöng, dansade, viftade med regnbågsflaggor och hejade på oss. Så många leenden, så mycket värme och gemenskap på en och samma gång. Nästan mer än jag kunde ta in.

Kanske bidrog också attacken i anslutning till Berlin Pride, bara en vecka tidigare, till den stora uppslutningen. En kvinna dödades och 29 människor skadades. När en manifestation för kärlek, frihet och rätten att vara sig själv möts av dödligt våld väcks något hos många människor. En gräns passeras. Då vill fler visa att de försvarar ett öppet samhälle och hbtqi-personers självklara rätt att finnas – också i det offentliga rummet.

Under Prideveckan återkom berättelserna om det växande hatet och hoten mot hbtqi-personer. Aktivister, inte minst de som engagerar sig för transpersoners rättigheter, utsätts för trakasserier och konkreta dödshot. Tid och kraft som borde kunna användas till att leva, arbeta och förändra samhället går i stället åt till att dokumentera hot, göra polisanmälningar och försöka skydda sig själv.
Man kan fråga sig varför just transpersoner och homosexuella väcker så mycket ilska hos vissa. Den analysen gör jag inte här.

I stället tänker jag på alla de hbtqi-personer som efter en fantastisk Pridevecka återvänder till sina vanliga liv. Vad händer när musiken tystnar, flaggorna plockas ned och vardagen tar vid? Hur mycket energi ska vi behöva använda för att bli accepterade och inkluderade i det vanliga sociala livet?

Kunskapen finns. Folkhälsomyndigheten visar att hbtqi-personer på gruppnivå har sämre psykisk hälsa och större utsatthet än den övriga befolkningen. Bland äldre sexuella minoriteter är social isolering och ofrivillig ensamhet vanligare än bland jämnåriga heterosexuella. Unga hbtqi-personer löper också förhöjd risk för psykisk ohälsa, självskadebeteende och suicidförsök. Det handlar inte om att det är något fel på oss. Det handlar bland annat om konsekvenserna av diskriminering, trakasserier, social isolering och minoritetsstress.
Därför kan ansvaret för en tryggare värld inte läggas enbart på oss som tillhör hbtqi-gruppen. Vad är alla andras ansvar?

Det räcker inte att tolerera oss i tysthet. Omgivningen behöver reagera mot fördomar och hat, bjuda in människor i gemenskapen och visa att vi inte står ensamma. Arbetsplatser, föreningar, skolor, kommuner och grannar kan alla bidra. Ibland genom stora beslut, men ofta genom något så enkelt som att säga ifrån, ställa en fråga eller visa synligt stöd.

Jag ska erkänna att också jag ibland känner osäkerhet hemma på min gård i Jämtland.
En sida av mig säger att jag måste vara starkare och tydligare stå upp för våra rättigheter. Då vaknar aktivisten i mig.
En annan sida frågar, ibland med en tår i ögonvrån: Varför ska jag behöva använda tid och kraft för att bli inkluderad och accepterad trots att jag är bög? Eller är det enbart hjärnspöken hos mig som gör att jag tänker i de banorna.

Min regnbågsvimpel svajar i flaggstången och kommer att fortsätta göra det. Men visst vore det underbart att se fler regnbågsflaggor runt omkring – som tecken på att vi inte står ensamma och att vår kamp också är allas kamp?

Kärleken övervinner inte hatet av sig själv. Det sker först när människor väljer att stå upp för den.

Så jag frågar dig:

När är du beredd att hissa regnbågsflaggan – för kärleken, mångfalden och solidariteten?

]]><![CDATA[Effektiv klimatpolitik kräver en hederlig debatt]]>Fri, 24 Jul 2026 08:12:18 GMThttps://www.connywahlstrom.se/blogg/effektiv-klimatpolitik-kraever-en-hederlig-debatt

Mitt under att de okontrollerbara bränderna i Europa härjar. När forskare konstaterar att en av orsakerna till att de är så intensiva är klimatförändringarna så läste den moderate riksdagskandidaten Carl-Oscar Franssons debattartikel ”En effektiv klimatpolitik före symbolpolitik”.
Rubriken lovar en saklig diskussion om effektiv klimatpolitik, men texten innehåller tyvärr flera felaktigheter och förenklingar som behöver bemötas.

Även om jag efter valet inte längre kommer att ha något politiskt förtroendeuppdrag, kommer jag knappast att sluta engagera mig i politiska frågor. När läsarna får en missvisande bild av klimatpolitiken har jag svårt att hålla tyst.
Klimatfrågan behöver betydligt större saklighet, trovärdighet och hederlighet än vad den moderate debattören visar i sin artikel.

Fransson säger sig vilja se effektiv klimatpolitik framför symbolpolitik. Det låter naturligtvis rimligt. Klimatpolitiken ska ge verkliga utsläppsminskningar och skattepengar ska användas klokt.
Men då måste hela verkligheten redovisas – inte bara de siffror som passar den egna berättelsen.

Utsläppen ökade först kraftigt.
Naturvårdsverkets siffror visar att Sveriges utsläpp minskade med knappt tre procent under 2025. Det Fransson inte berättar är att utsläppen året innan hade ökat med drygt sju procent.
En viktig orsak till ökningen var regeringens kraftiga sänkning av reduktionsplikten, som innebar att mindre förnybart bränsle blandades in i bensin och diesel. När utsläppen från transporterna därefter minskade under 2025 berodde det bland annat på att reduktionsplikten åter höjdes och på att elektrifieringen fortsatte.
Att använda minskningen 2025 som bevis för att den tidigare sänkningen var framgångsrik blir därför missvisande.
Naturvårdsverkets samlade bedömning är dessutom tydlig: med dagens beslutade styrmedel når Sverige varken de nationella klimatmålen eller sina åtaganden inom EU. Avståndet till målen har ökat.
Det är svårt att beskriva det som effektiv klimatpolitik.

Plastpåseskatten var inte perfekt – men den hade effekt
Fransson kritiserar också plastpåseskatten. Där finns det anledning att vara kritisk. Skatten var inte ett perfekt utformat styrmedel, och grön politik måste kunna utvärderas och förändras när åtgärder inte fungerar som avsett.

Men historieskrivningen måste vara korrekt. Det var Liberalerna som drev frågan och förhandlade in plastpåseskatten i Januariavtalet, överenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna som låg till grund för regeringssamarbetet.

Syftet var att minska användningen av plastbärkassar och därmed nedskräpningen och tillförseln av plast till naturen, sjöarna och haven. Det problemet är fortfarande högst verkligt. Plast är ett av de vanligaste materialen i nedskräpningen och utgör ett allvarligt hot mot livet och den biologiska mångfalden i haven.

Franssons beskrivning av påsar tillverkade av sockerrör är dessutom missvisande. Att plast är biobaserad betyder inte automatiskt att den är biologiskt nedbrytbar. Den kan vara kemiskt likadan som fossil plast och finnas kvar länge i naturen.

Efter att plastpåseskatten avskaffades i november 2024 ökade användningen av vanliga plastbärkassar med drygt 20 procent på ett år, från 19 till 23 kassar per person. Naturvårdsverket bedömer att den borttagna skatten sannolikt är den främsta förklaringen till ökningen.

Skatten kan alltså kritiseras för sin utformning, men utvecklingen visar samtidigt att priset påverkar människors val. När påsarna blev dyrare sjönk förbrukningen kraftigt. När skatten togs bort och priset sänktes började användningen åter öka.
Det är ett tydligt exempel på att ekonomiska styrmedel fungerar. Just en moderat, som rimligen tror på priser och marknadssignaler som ett sätt att påverka människors val, borde kunna se och omfamna den slutsatsen.

Det betyder inte att varje miljöskatt automatiskt är klok eller rättvist utformad. Men den som avfärdar plastpåseskatten som ren symbolpolitik bör också berätta vilket verkningsfullt styrmedel som ska ersätta den och minska mängden plast som hamnar i naturen.

Moderaterna lyfter gröna reformer
Fransson framhåller Klimatklivet och Industriklivet som exempel på bra klimatpolitik. Där är jag och Miljöpartiet överens med honom.
Det han utelämnar är att Klimatklivet infördes 2015 och Industriklivet 2018, när Miljöpartiet satt i regeringen.

Det är gröna reformer som har gjort det möjligt för företag, kommuner och industrier att investera i ny teknik, minska utsläppen och skapa arbetstillfällen.
Det är positivt att Moderaterna numera ser värdet av dessa satsningar. Men det vore klädsamt att också erkänna varifrån reformerna kommer och att inte samtidigt försvaga andra viktiga delar av klimatpolitiken.

Sverige kan inte köpa sig fritt
Fransson menar att det kan vara billigare att minska utsläppen i andra länder än i Sverige.
Internationella klimatinvesteringar är nödvändiga. Klimatförändringarna känner inga nationsgränser, och Sverige ska bidra till omställningen även i andra delar av världen.
Men sådana investeringar kan inte ersätta utsläppsminskningar här hemma. Sverige har nationella klimatmål och bindande åtaganden inom EU. Vår konsumtion orsakar dessutom betydande utsläpp i de länder där de varor vi importerar tillverkas.
Påståendet att Sverige bara står för en mycket liten del av världens utsläpp blir därför ett bekvämt sätt att förminska vårt ansvar.

Ett rikt land med hög konsumtion, stor teknisk kompetens och goda ekonomiska möjligheter har tvärtom ett särskilt ansvar att visa att omställningen går att genomföra.
Om alla mindre länder resonerade som Moderaterna skulle nästan ingen behöva göra någonting.

Kärnkraftsdebatten behöver vara saklig
Fransson kopplar användningen av Karlshamns oljekraftverk direkt till stängningen av Ringhals 1 och 2 och lägger ansvaret på Miljöpartiet. Även det är en grov förenkling.

Beslutet att stänga reaktorerna fattades av Vattenfall 2015 och motiverades med affärsmässiga skäl, bland annat låga elpriser och kostnader för fortsatt drift och investeringar.
Karlshamnsverket används som reserv när elsystemet behöver extra kapacitet. Att varje gång verket startar skylla på Miljöpartiet är mer politisk retorik än seriös energianalys.

Sverige behöver ett stabilt, fossilfritt och kostnadseffektivt elsystem. Miljöpartiet vill därför bygga ut vind- och solkraft, förstärka elnäten, utveckla energilagring och förnybar reglerkraft samt minska energislöseriet.
Det är åtgärder som kan ge mer el betydligt snabbare än nya kärnkraftsreaktorer.

Grön politik är mer än energipolitik
Miljöpartiets miljöpolitik handlar inte bara om elproduktion och drivmedel.
Den handlar också om att stärka ett hållbart, ekologiskt och mindre fossilberoende jordbruk. Sverige behöver öka sin livsmedelsberedskap, minska beroendet av importerade insatsvaror och skapa bättre villkor för lantbrukare som vårdar jord, vatten och biologisk mångfald.

Miljöpartiet vill också se ett skogsbruk som ger arbete och inkomster samtidigt som värdefulla skogar, klimatnytta och biologisk mångfald bevaras. Skogen är en förnybar resurs, men den är inte obegränsad och kan inte reduceras till enbart kubikmeter virke.

Miljöpartiet vill stärka Klimatklivet och Industriklivet, investera i järnväg och kollektivtrafik, energieffektivisera bostäder och företag och göra det möjligt även för landsbygdsbor och hushåll med mindre marginaler att ställa om.
För Jämtland och Härjedalen handlar det bland annat om bättre järnväg, fungerande laddinfrastruktur, livskraftiga jord- och skogsbruk, stöd till företagens investeringar och fler lokala arbetstillfällen.

Det handlar också om att kommuner, markägare och närboende ska få en rimlig del av de värden som skapas när förnybar energi byggs ut.

Jag tänker fortsätta säga ifrån och lägga mig i
Jag kommer som sagt inte att fortsätta med politiska förtroendeuppdrag efter valet. Men jag kommer att vara kvar i Miljöpartiet och fortsätta engagera mig som en fristående grön röst.
Jag kommer också att säga ifrån när politiska debattörer väljer bort viktiga fakta för att få den egna politiken att framstå i bättre dager.
Klimatfrågan är alltför allvarlig för den sortens debatt.

Politiska motsättningar är både naturliga och nödvändiga. Men då måste argumenten bygga på fakta och motståndarnas politik beskrivas hederligt.
Det borde vara möjligt att kräva både effektiv klimatpolitik och en trovärdig klimatdebatt. Som riksdagskandidat har Carl-Oscar Fransson ett särskilt ansvar att bidra till det.

Jämtland och Härjedalen förtjänar kandidater som höjer kvaliteten i det politiska samtalet, är noggranna med fakta och beskriver även sina motståndares politik rättvist.

När effekterna av klimatförändringarna är så tydliga som de är nu behöver varje riksdagskandidat tydligt redovisa sin politik för att få ner utsläppen och hur vi ska rusta samhället för de förändringar som vi inte kommer kunna stoppa på kort sikt.

Det är så ni kan ta ansvar och förtjäna trovärdighet!

Allt gott
Conny

]]><![CDATA[Vad betyder det egentligen att vara ett grönt parti?]]>Wed, 08 Jul 2026 11:14:40 GMThttps://www.connywahlstrom.se/blogg/vad-betyder-det-egentligen-att-vara-ett-groent-parti

Efter kommande val kommer jag inte längre att ha något politiskt förtroendeuppdrag. Jag kommer fortsatt att vara en del av Miljöpartiet, men jag vill framöver skriva mer som en fristående grön röst – med nyfikenhet, egen eftertanke och ett fortsatt starkt engagemang i politiska frågor.

Det betyder inte att jag lämnar politiken.
Det är en viktig skillnad för mig. Politiken, i betydelsen samhällsansvar, värderingar och viljan att påverka framtiden, kommer jag nog aldrig att lämna. Frågorna om klimatet, skogen, landsbygden, maten, biologiska mångfalden, mänskliga rättigheter och antifascism och vilket samhälle vi lämnar efter oss är för viktiga för det.

En fråga jag länge burit på är Centerpartiets gröna profil.
Centerpartiet uppfattas ofta som ett grönt parti. De talar om landsbygd, företagande, skog, jordbruk, förnybar energi och klimat. Det finns också delar av deras politik som är gröna, inte minst när det gäller elektrifiering, biodrivmedel, grön industri och förnybar energi.

Men jag har ändå länge varit tveksam.

Inte för att Centerpartiet saknar miljöpolitik. Det gör de inte. Utan för att jag undrar om deras politik räcker när klimatkrisen, artkrisen och skogens framtid kräver mer än marknadskrafter, teknikoptimism och människors goda vilja.
Därför ville jag titta närmare på skillnaden mellan Centerpartiet och Miljöpartiet i de senaste budgetförslagen i riksdagen. Inte för att hitta enkla slagord, utan för att förstå: vad händer när de gröna orden ska bli pengar, prioriteringar och faktisk politik?

Här är det viktigt att läsa budgettabellerna rätt.
De belopp jag jämför är inte partiernas totala anslag, utan deras förändringar jämfört med regeringens budgetförslag. Riksdagens tabeller anger först regeringens förslag och därefter partiernas “avvikelse från regeringen”. Det betyder att ett plus läggs ovanpå regeringens budget och ett minus dras ifrån regeringens budget. Tabellerna anges dessutom i tusental kronor.

Med den reservationen blir bilden ändå tydlig.
Inom utgiftsområdet klimat, miljö och natur föreslår Miljöpartiet drygt 25,9 miljarder kronor mer än regeringen. Centerpartiet föreslår ungefär 4,6 miljarder kronor mer än regeringen. Regeringens egen nivå för området är cirka 19,6 miljarder kronor. Det betyder att Centerpartiets förslag landar på ungefär 24,2 miljarder kronor, medan Miljöpartiets förslag landar på ungefär 45,5 miljarder kronor. Det är inte en liten skillnad i tonläge. Det är en mycket stor skillnad i faktisk ekonomisk prioritering.

Skillnaden blir ännu tydligare när man tittar på natur och skog.
Miljöpartiet vill öka anslaget till skydd av värdefull natur med 3,814 miljarder kronor jämfört med regeringen. Det handlar om att kunna skydda skogar och andra naturmiljöer med höga värden. Det handlar om gammelskogar, livsmiljöer för hotade arter, våtmarker och områden där naturen behöver långsiktigt skydd.
Centerpartiet föreslår ingen ökning i just anslaget skydd av värdefull natur. Däremot föreslår Centerpartiet 160 miljoner kronor mer än regeringen till åtgärder för värdefull natur. Det är inte oviktigt. Men det är en helt annan nivå.

När det gäller skogen blir skillnaden också konkret.
Regeringen föreslår cirka 642 miljoner kronor till Skogsstyrelsen. Centerpartiet vill minska det anslaget med cirka 2,8 miljoner kronor. Miljöpartiet vill öka det med 258 miljoner kronor. Det betyder att Centerpartiets nivå skulle bli ungefär 639 miljoner kronor, medan Miljöpartiets nivå skulle bli ungefär 900 miljoner kronor.

För insatser för skogsbruket föreslår regeringen cirka 574 miljoner kronor. Centerpartiet vill lägga till 10 miljoner kronor, vilket ger ungefär 584 miljoner kronor. Miljöpartiet vill lägga till 1,446 miljarder kronor, vilket ger ungefär 2,020 miljarder kronor.

Miljöpartiet föreslår dessutom ett nytt anslag för klimatavtal för skogsägare på 1,404 miljarder kronor. Det tycker jag är särskilt intressant, eftersom det visar att starkare miljöpolitik inte behöver handla om att ställa enskilda markägare ensamma med ansvaret. Det kan också handla om att samhället betalar för den nytta som uppstår när skog med höga natur- och klimatvärden får stå kvar.

Det här säger något.
Inte att Centerpartiet inte bryr sig om skogen. Det tror jag vore orättvist att säga. Men det visar att Centerpartiet har en annan grundsyn. De verkar i högre grad lita på brukande, äganderätt, marknadslösningar, teknikutveckling och frivilliga insatser.
Det kan låta sympatiskt.
Jag tror också på människors vilja att göra gott. Jag tror på företagande, innovationer och lokalt ansvar. Men klimatkrisen och förlusten av biologisk mångfald är inte problem som kan lösas enbart genom att hoppas att marknaden ska göra rätt tillräckligt snabbt.

En gammelskog som avverkas kommer inte tillbaka under vår livstid. En art som försvinner går inte att återskapa med ny teknik. En våtmark som dikas ur förlorar sin förmåga att hålla vatten, binda kol och ge livsmiljö åt mängder av arter.

Därför behövs politik.
Tydlig politik. Modig politik. Politik som vågar säga att vissa värden inte kan lämnas helt till kortsiktig lönsamhet. Politik som avsätter pengar, bygger system, ersätter markägare och sätter gränser där gränser behövs.

Det är här min tveksamhet till Centerpartiets gröna profil ligger.
Inte i att de saknar gröna ambitioner, utan i att de i praktiken ofta tycks välja en försiktigare väg. Mer tilltro till marknaden. Mer teknik. Mer frivillighet. Mindre gemensamma resurser till naturskydd, biologisk mångfald och skogens klimatnytta.
Det går att tycka att den vägen är rimlig. Men då bör man också vara ärlig med vad den innebär.

För mig blir slutsatsen att det finns en avgörande skillnad mellan att vara grön i retoriken och att vara grön i de faktiska prioriteringarna. Klimatet och naturen behöver inte bara goda avsikter. De behöver budgetrader.

Och när jag jämför de senaste budgetförslagen är skillnaden tydlig: Miljöpartiet lägger betydligt större resurser på klimat, miljö, natur och skog än Centerpartiet.

Det betyder inte att alla svar är enkla. Det betyder inte att Miljöpartiet alltid har rätt i allt eller att Centerpartiet alltid har fel. Men det visar att det fortfarande spelar stor roll vilken politisk grundsyn som styr.

Är skogen främst en produktionsresurs där miljöhänsyn ska växa fram genom frivillighet, marknad och teknik?

Eller är skogen också en livsmiljö, en klimattillgång och ett gemensamt ansvar som kräver tydligt skydd och gemensamma investeringar?

För mig är svaret mot det senare.

Jag kommer att lämna de politiska uppdragen efter valet. Men jag lämnar inte övertygelsen om att naturen behöver starkare röster, inte svagare. Och jag lämnar inte övertygelsen om att verkligt grön politik måste synas i handling, inte bara i ord.

Allt gott,
Conny

Kommentera gärna nedan!

]]><![CDATA[Vi lever på kredit – och politiken låtsas som ingenting]]>Sat, 04 Apr 2026 09:03:14 GMThttps://www.connywahlstrom.se/blogg/vi-lever-paa-kredit-och-politiken-laatsas-som-ingenting

Idag är det Overshoot Day i Sverige. Vi har redan förbrukat vår del av jordens resurser för hela året. Resten lever vi på kredit. Det här är inte en tolkning. Det är ett faktum. Och ändå fortsätter svensk politik som om det inte riktigt gäller.

Overshoot Day handlar om balansen mellan vad jorden klarar att återskapa på ett år – och vad vi människor använder.

När vi har förbrukat årets resurser går vi in i ekologisk skuld. Det är som att fortsätta handla när lönen redan är slut.

Om vi ska vara ärliga. Det här handlar inte om att vi saknar kunskap. Det handlar om att vi saknar mod.

Siffrorna är tydliga: om alla levde som vi gör i Sverige skulle det behövas omkring fyra jordklot. Det är inte hållbart. Inte ekonomiskt. Inte ekologiskt. Inte moraliskt.

Sverige når Overshoot Day redan i april. Länder som USA ligger ungefär lika tidigt. Samtidigt finns det länder där dagen infaller långt senare på året – eller inte alls.

Det är en påminnelse om att det här inte bara är en miljöfråga. Det är också en fråga om rättvisa.

Ändå ser vi samma mönster – om och om igen.
Partier tävlar i att prata om tillväxt. Om ökad konsumtion. Om mer av allt.
Och klimatet? Naturen? Ja, de finns med i retoriken. Men försvinner så fort de krockar med kortsiktiga intressen.

Vi subventionerar fortfarande det som driver utsläpp. Vi bygger system som förutsätter ökande resursanvändning. Och vi låtsas som att lite effektivisering och ny teknik ska lösa resten.

Det är inte seriöst eller ansvarstagande för kommande generationer.

Samtidigt behöver vi prata om något som ofta hamnar i skymundan.
Klyftorna i Sverige har ökat kraftigt de senaste decennierna. Det är inte en åsikt – det är väl belagt i forskningen.

Och det hänger ihop med klimatfrågan mer än vi ofta vill erkänna. För det är inte “vi alla” som driver resursförbrukningen lika mycket.
De med högst inkomster och störst förmögenheter står också för den största delen av utsläppen och konsumtionen. Globalt står de rikaste tio procenten för omkring hälften av utsläppen.

Ekonomer som Gabriel Zucman har visat hur förmögenheter koncentreras allt mer – och hur det i hög grad är ett resultat av politiska val.

Det betyder att klimatfrågan inte bara handlar om teknik eller individuella val. Den handlar också om makt, fördelning och ansvar.

Som miljöpartist tänker jag att det här är den verkliga skiljelinjen i svensk politik.
Inte höger mot vänster. Utan mellan de som är beredda att anpassa samhället till verkligheten – och de som fortsätter att lova sådant som redan har visat sig inte fungera.

För det är det som är kärnan: vi lever över våra tillgångar. Och det går inte att förhandla bort.

Det som kanske berör mig mest är inte siffrorna. Det är insikten att vi vet, och ändå fortsätter.

Jag är trött på att höra att vi “inte har råd” att ställa om. För sanningen är den motsatta: vi har inte råd att låta bli.

Kostnaderna för klimatförändringar, förlorad biologisk mångfald och instabila ekosystem är redan här och de ökar.

Det som däremot saknas är en ärlig politisk berättelse.

En berättelse som säger:

att vi behöver minska vår totala resursanvändning
att allt inte kan fortsätta växa
att ett bra liv inte är detsamma som ökad konsumtion

Istället får vi något annat.

Förenklade budskap.
Snabba lösningar.

Och en politisk debatt där partier försöker överträffa varandra i att lova mest – utan att prata om gränserna.

Det är inte ledarskap. Det är att skjuta problemen framför sig.

Vi går nu in i en valrörelse. Då kommer många att vilja prata om trygghet, säkerhet, plånboksfrågor och välfärd

Men för att vara tydlig: det finns ingen långsiktig trygghet i ett samhälle som systematiskt förbrukar sina egna livsgrundande resurser.

Overshoot Day är ingen symbolisk dag. Det är en reality check.

Så frågan är inte om vi behöver förändra något. Frågan är om vi vågar göra det –
eller om vi fortsätter att rösta på politik som bygger på att verkligheten ska anpassa sig efter oss.

Föresten eftersom det är Påskafton idag när jag skriver det här!

Glad Påsk! 🐣

Vad tycker du? Ge mig gärna lite kommentarer!

]]><![CDATA[Integration byggs inte med hot och utvisningar]]>Mon, 23 Mar 2026 10:30:00 GMThttps://www.connywahlstrom.se/blogg/integration-byggs-inte-med-hot-och-utvisningar

Bild från Akalla i Stockholm där jag var bosatt i över 18 år. En härlig blandning av människor från jordens alla hörn.

Det som nu sker i svensk migrationspolitik handlar inte bara om lagar och gränser. Det handlar om människosyn. Om vilka som anses få höra till och vilka som förväntas bevisa sitt värde för att få stanna.

Jag tänker allt oftare på hur kallt Sverige har blivit.

Jag lever nära människor som har sitt ursprung utanför Europa. Jag har sett sådant som sällan syns i den politiska debatten. Inte bara oro för nya lagar och hårdare regler. Utan något som går djupare än så. Otryggheten. Avståndet till samhället. Känslan av att hur mycket man än försöker, så räcker det ändå inte. Att man kanske aldrig riktigt kommer att passa in.

Det gör ont att se.

För det här handlar inte bara om politik. Det handlar om hur människor börjar se på sig själva. Hur trygghet byts mot vaksamhet. Hur tillhörighet byts mot tvivel. Hur människor som försöker bygga ett liv här i stället får höra, om och om igen, att deras plats är osäker.

I dag talas det om migration på ett sätt som gör människor till problem. Fokus ligger på kontroll, misstänksamhet, anpassning och utvisning. Som om samhället blir bättre ju fler som skickas bort. Som om hårdhet i sig vore en lösning. Som om en människas värde kan mätas i hur skötsam hon anses vara.
Och uppriktigt sagt:......................

.....jag är trött på en politisk diskussion där de stora partierna mest verkar tävla om vem som kan vara hårdast. Nästan ingen nöjer sig längre med att försvara människors rätt att bo och leva i trygghet. Och när migration väl försvaras sker det ofta med argument om att invandrare behövs, att de fyller luckor på arbetsmarknaden eller är nödvändiga för ekonomin. Men var tog människan vägen? Sedan när måste en människa bevisa sin nytta för att hennes värde ska försvaras?

Jag tycker att det är ovärdigt.

Vad är det för samhälle vi håller på att vänja oss vid? Ett där människor måste bevisa sitt värde för att få stanna, leva och höra till. Ett där trygghet inte längre ses som något grundläggande, utan som något man måste förtjäna genom att vara nyttig, anpasslig och problemfri.
Det här är inte bara en hård migrationspolitik. Det är också en auktoritär och avhumaniserande människosyn. Människor delas upp i dem som anses passa in och dem som får leva med känslan av att de när som helst kan sorteras bort.

Det jag har sett på nära håll är inte människor som struntar i att bli en del av samhället. Tvärtom. Jag har sett människor som lär sig språket, jobbar, studerar, tar ansvar, engagerar sig och försöker göra rätt. Men ändå möts de av samma sak: misstanken att det aldrig riktigt räcker. Att de ändå inte fullt ut räknas som en del av Sverige.

Det är inte så integration byggs.

Och vi behöver vara ärliga med en sak. Ansvaret för integrationen ligger inte främst på den som kommit hit. Det största ansvaret ligger på majoritetssamhället. På oss som redan kan språket, kan koderna, har kontakterna och tar vår plats för självklar. På arbetsgivare, skolor, myndigheter, grannar, föreningsliv och politiska ledare. På ett samhälle som antingen öppnar dörrar eller håller dem stängda.
Ändå låter det ofta som om integration är ett prov som invandrade människor ska klara på egen hand, under ständig granskning. Går det dåligt, är det deras fel. Det är bekvämt. Och det är ohederligt.
För människor växer inte av att hela tiden få höra att de är problemet. De känner inte mer samhörighet av att bli misstänkliggjorda. De blir inte mer delaktiga av att deras rätt att få vara här hela tiden görs osäker. En sådan politik skapar inte integration. Den skapar rädsla, skam och avstånd.

Jag vill leva i ett annat Sverige än det.

Ett Sverige där vi inte först frågar hur nyttig en människa är. Ett Sverige där vi inte mäter människovärde i prestation, lydnad och anpassning. Ett Sverige där vi förstår att människor inte blir en del av samhället genom hot, utan genom att faktiskt bli insläppta i det.

Vi måste tillbaka till något som borde vara självklart. En människa är värdefull oavsett vad hon presterar. Oavsett hur väl hon passar in. Oavsett om hon är lätt eller svår för makten att hantera.

Det borde inte vara en radikal tanke.
Men i dagens Sverige har det blivit det.

Vad tycker du?

]]><![CDATA[Vårdagjämning i en orolig tid]]>Fri, 20 Mar 2026 18:52:27 GMThttps://www.connywahlstrom.se/blogg/vaardagjaemning-i-en-orolig-tid

I dag är det vårdagjämning. Dag och natt är lika långa över hela jorden. I en tid präglad av oro påminner den här dagen om något enkelt men viktigt: mörker och ljus finns alltid samtidigt, men ljuset kan ändå växa.

Här i Jämtland har jag ofta upplevt att våren brukar komma ganska plötsligt. Vintern håller sitt grepp länge, och så händer det nästan över en natt: ljuset förändras, snön börjar släppa, det droppar från taken och vattnet återvänder till bäckar, åar och älvar.

Men de senaste åren känns det inte riktigt som förr.

Klimatförändringarna verkar ha ändrat rytmen. Våren kommer både för tidigt och för långsamt. Naturen lockas att börja innan tiden egentligen är mogen, och sedan kommer bakslag med kyla och osäkerhet. Det som en gång kändes tydligt har blivit mer ryckigt och mer skört.

Jag ser det också hos bina. De tar sig ut ur kuporna tidigt, lockade av ljus och värme, långt innan det finns pollen och nektar i någon större omfattning att hämta. När bakslaget sedan kommer får de det besvärligt. I värsta fall behöver jag mata dem för att de ska klara sig. Också där märks hur årstidernas rytm har rubbats.

Just därför berör vårens ankomst mig kanske ännu mer nu.

För trots allt väcker den hopp.

Snön smälter. Det frusna börjar röra sig. Vattnet hittar tillbaka. Det som sett livlöst ut visar sig fortfarande bära liv. Våren påminner om att förändring är möjlig, också när allt har känts stillastående.

Det är en viktig påminnelse i en tid som annars präglas av oro. Kriget i Iran, kriget i Ukraina och utvecklingen kring Trump i USA gör världen hårdare, mer osäker och mer splittrad. Samtidigt är de stora klimatförändringarna inte längre något avlägset hot, utan något som redan är här och nu – i naturen, i årstidernas förändrade rytm och i människors livsvillkor. Det är lätt att känna uppgivenhet inför allt som händer.
Men hopp är inte att blunda. Hopp är inte att låtsas att allt ordnar sig av sig självt. Hopp är att se verkligheten som den är och ändå vägra ge upp. Det är där hoppet blir en kraft.

Hopp kan få människor att börja prata med varandra i stället för att dra sig undan. Hopp kan skapa mod att lyssna, samarbeta och handla tillsammans. Och nästan all verklig förändring börjar just där: i samtal, i tillit och i små handlingar som delas av fler.

Vi kan inte ensamma stoppa krigen eller laga världen. Men vi kan hjälpas åt. Vi kan välja samtal framför splittring. Vi kan bygga det som håller människor samman. Vi kan skapa handling tillsammans, också när tiden känns hård.

Kanske är det just det vårdagjämningen säger oss i år: att mörker och ljus alltid finns samtidigt, men att ljuset ändå kan växa.

I dag är dag och natt lika långa. Men från och med nu blir dagarna längre.

]]><![CDATA[Vi får inte vänja oss vid ett mindre demokratiskt samhälle]]>Fri, 20 Mar 2026 09:40:45 GMThttps://www.connywahlstrom.se/blogg/vi-faar-inte-vaenja-oss-vid-ett-mindre-demokratiskt-samhaelle

Demokratin tunnas ut steg för steg
Demokratin försvinner sällan med en smäll. Den tunnas ut steg för steg.
Det är därför den senaste rapporten från V-Dem-institutet vid Göteborgs universitet oroar mig. Den visar att demokratin fortsätter att backa i världen, också i länder som länge har betraktats som stabila demokratier. Samtidigt visar svenska studier att en oroande stor grupp unga män inte ser demokrati som det självklara bästa sättet att styra ett samhälle. Många unga upplever också att de har små möjligheter att påverka. Jag tycker att vi borde ta det på större allvar.

En demokratifråga också här hemma
För mig blir den här frågan konkret här i Jämtland Härjedalen. Vi lever med stora avstånd, och många människor känner redan att besluten fattas långt bort från deras vardag. Just nu diskuteras dessutom hur den politiska organisationen i kommuner och region ska se ut under nästa mandatperiod. På ytan kan det låta som en intern organisationsfråga, men jag tycker att det i grunden är en demokratifråga.

Det som bekymrar mig är att jag ser en tendens där mer makt och mer inflytande samlas hos ett fåtal politiker, ofta med högre arvoden, samtidigt som avståndet till invånarna riskerar att öka. Jag tycker att det är fel väg. Det som borde vägleda oss är i stället att få så mycket demokrati som möjligt för varje skattekrona.

Demokratin måste leva mellan valen
Jag tror inte att demokratin blir starkare av att göras smalare. Jag tror att den blir starkare när fler människor upplever att deras erfarenheter räknas, att deras röster efterfrågas och att deras kunskap faktiskt spelar roll.
Därför tänker jag att demokratin också måste levas mellan valen. Partierna har ansvar att fortsätta dialogen med sina väljare, men också regionens och kommunernas verksamheter behöver öppna upp mer för inflytande. Där tycker jag faktiskt att flera kommuner i länet har kommit längre än regionen. I Bergs kommun finns exempel på medborgardialoger där invånare bjudits in i lokala utvecklingsfrågor. Det visar att det går och det finns säkert flera bra exempel att få inspiration ifrån.

Skapa fler vägar in till inflytande
På regional nivå tycker jag att utvecklingen har gått trögare. Jag var med och la en motion om att inrätta en demokratiberedning under fullmäktige. Den fick inte stöd. Det beklagar jag, därför att jag tror att demokratin behöver utvecklas mer medvetet än så.
Jag tycker också att det behövs fler vägar in till inflytande. Miljöpartiet har motionerat om att införa ungdomsråd i regionen. Men det räcker inte. Pensionärsråd, funktionsrättsråd och andra forum för dialog behöver också få en tydligare roll och ett verkligt inflytande. Varför inte skapa ett medborgaråd i Jämtland Härjedalen som får borra sig ner i klimat- och miljö utmaningarna och komma med tydliga förslag på hur vi möter de utmaningen. Det tror jag skulle skapa grund för verkstad och i förlängningen ett tryck på de styrande politikerna att ta dessa frågor på allvar.

För mig handlar det här ytterst om vilken sorts samhälle vi vill ha. Ett där makten samlas hos några få, eller ett där fler människor faktiskt får vara med och påverka.
Jag vet vilket samhälle jag tror på.

]]><![CDATA[Stå stadigt i stormen: mental styrka för politiker i en polariserad tid]]>Sun, 18 Jan 2026 11:23:46 GMThttps://www.connywahlstrom.se/blogg/staa-stadigt-i-stormen-mental-styrka-foer-politiker-i-en-polariserad-tid

Liten fyr på Aukra i Norge, Foto Conny Wahlström

Det är inte bara sakfrågorna som är tunga i politiken just nu - det är klimatet runt dem. Polarisering, misstänkliggöranden, desinformation och ett mer osäkert säkerhetsläge gör att trycket riskerar att bli långvarigt. Jag tror vi behöver prata mer om mental hållbarhet: hur vi behåller kraften, klarheten och människosynen - och hur vi bygger stödstrukturer som gör att fler orkar stanna kvar.

Ibland tänker jag på politiskt arbete som att vara en fyr: inte för att stoppa stormen, utan för att hålla riktning och ge ljus när sikten är dålig.

Det finns dagar när jag undrar varför jag utsätter mig för det här
Inte för att jag tvivlar på sakfrågorna. Utan för att jag tvivlar på klimatet runt dem. Tonen. Tempot. De ständiga misstänkliggörandena. Och den där känslan av att samhällssamtalet ibland rör sig bort från det jag trodde var vår gemensamma grund: att fakta är något vi försöker förstå - inte något vi väljer efter känsla.
Jag tror många politiker, oavsett parti, känner igen detta: att det inte bara är politiska skiljelinjer som hårdnar, utan själva sättet vi pratar med varandra på.

När det blir "vi och dom" förlorar vi mer än debatten

I ett vi-och-dom-klimat blir nyanser farliga. Det som borde vara samtal blir identitetsmarkörer. Och diskussionen går från att handla om lösningar till att handla om tillhörighet.
Det är tröttande på djupet: att behöva vara lugn när andra är aggressiva, tydlig när andra är ohederliga, och saklig när andra vill göra allt personligt.
Och paradoxen är tydlig: ju mer man bryr sig om samhällsfrågor, desto mer sårbar blir man. För man tar det på riktigt.

En tid som gör ansvar dyrt
Vi lever i ett geopolitiskt och säkerhetspolitiskt läge som är mer osäkert än på länge. I en sådan tid får också desinformation och misstänkliggöranden lättare fäste - och det spär på polariseringen.
Lägg till klimatförändringarna, som i sig driver oro, konflikter och hårdare motsättningar, och du får en politisk vardag där trycket riskerar att bli långvarigt.
För oss som arbetar med klimat-, rättvise- och miljöfrågor innebär det att vi behöver bli bättre på att skapa stödstrukturer och ta vår mentala hälsa på allvar, så att vi behåller vår kraft och inte blir mentalt negativt påverkade. Här har vi ett jobb att göra - och jag vill gärna vara med och bidra till det.

Det jag har behövt lära mig - och fortfarande tränar på
Jag har med åren börjat se politiskt arbete som något som kräver mental träning - på samma sätt som kroppen behöver träning för att orka bära tungt.
För mig har det blivit extra tydligt eftersom jag också arbetar med de här frågorna professionellt: jag är mindfulnessinstruktör och arbetar med EQ-mätning som en del i min coachning. Det har gett mig ett språk för sådant som annars lätt blir diffust: stresspåslag, reaktivitet, självkännedom, empati, impulsstyrning och återhämtning.
Det viktigaste jag har lärt mig är detta: mental träning är inte att "tänka positivt". Inte att bita ihop. Inte att bli avtrubbad. Den handlar om att skapa en liten lucka mellan det som händer och hur jag väljer att svara.

Det här är större än "gröna" frågor
Oavsett om du jobbar med skola, vård, trygghet, ekonomi eller landsbygd möter du samma samhällslogik: delar av offentligheten är byggda för konflikt. Sociala plattformar belönar förenkling. Och det blir allt vanligare att fakta behandlas som identitet.
Det är ingen slump att politiker slutar. Det är heller ingen slump att många blir hårdare med åren. Hårdhet kan vara ett skydd. Problemet är bara att när vi stänger av, då blir vi sämre på det som är politikens kärna: att lyssna, förstå, förhandla och bygga.

Vad som faktiskt hjälper - i praktiken
Här är några saker som hjälper mig (och som jag också ser fungerar för andra):
1.     Mindfulness som bas - träna uppmärksamhet och återhämtning
Mindfulness är för mig inte något "flummigt", utan en praktisk färdighet: att märka stresspådraget tidigt, landa i kroppen och skapa den där lilla pausen innan man svarar. Det bygger också återhämtning i vardagen - inte bara på semestern.
2.     Mikropausen som räddar mötet
När jag känner att jag blir triggad: paus - andas ut - sänk axlarna - svara långsammare. Enkelt nog för att fungera i skarpt läge.
3.     En gräns mot det som dränerar
Jag kan inte bära hela internet. Jag kan inte svara på alla feltolkningar. Jag kan inte låta kommentarsfält styra min puls. Att välja bort är inte feghet - det är strategi.
4.     Relationer som gör att man inte blir ensam i trycket
Den starkaste skyddsfaktorn är sällan en metod. Det är människor. En person man kan säga: "Jag orkar inte idag". Och som svarar: "Jag fattar. Vi tar det tillsammans."
5.     Självkännedom med hjälp av EQ-perspektivet
När man blir pressad syns ens mönster tydligare: vad triggar mig? när blir jag defensiv? när tappar jag lyhördhet? när går jag för fort? Att kunna se det tidigt gör skillnad - inte för att man blir perfekt, utan för att man kan justera innan det blir dyrt.

Min egen väg framåt
Efter mer än trettio år, mer eller mindre, i politiken har jag börjat känna allt tydligare att min nästa period inte handlar om att ta nya uppdrag. Jag tänker att jag inte ska ha politiska uppdrag i mandatperioden som kommer.
Men det betyder inte att jag lämnar ansvaret. Tvärtom.
Min roll framåt blir att vara med och stärka dem som tar på sig uppdrag: genom min erfarenhet av hur trycket ser ut, och genom de verktyg jag har med mig från mindfulness, coachning och EQ-arbete. Jag tror vi behöver bygga mer systematik kring detta - inte bara prata om att "orka", utan faktiskt träna på att göra det.

Avslutning
Om vi vill ha ett samhälle som klarar komplexa kriser - klimat, ekonomi, trygghet, vård, beredskap - då måste vi ha människor i politiken som orkar tänka klart, samarbeta och stå kvar i motvind.
Och om du känner dig trött, spänd eller på gränsen till uppgiven: du är inte ensam. Det säger inte att du är svag. Det säger att du tar ansvar i en tid som gör ansvar dyrt.

Allt gott, Conny

PS: Om du känner igen dig i stressen, polariseringen eller känslan av att alltid vara "på", så kan det finnas mycket att vinna på att arbeta mer strukturerat med mental träning. Jag erbjuder stöd via mindfulness, coachning och EQ-perspektiv/EQ-mätning - individuellt eller för grupper av förtroendevalda. Hör gärna av dig om du vill bolla ett upplägg, eller dela vad som är mest mentalt dränerande i ditt politiska engagemang och vad som hjälper dig att stå stadigt.

Ge mig gärna en kommentar. Vad triggar dig i politiken och vad tror du skulle hj'lpa dig till att leva hållbart och samtidigt vara aktiv i politiken?

]]><![CDATA[Att bli pensionär – en ny början?]]>Sun, 11 Jan 2026 16:18:37 GMThttps://www.connywahlstrom.se/blogg/att-bli-pensionaer-en-ny-boerjan

Sommarbild på en pensionär □

Jag har redan varit pensionär några år, (på grund av hälsa tog jag ut pension redan som 62 åring) men i september 2025 hände något som förändrar förutsättningarna. Då kunde jag börja ta ut hela min pension, vilket gav en stabilare ekonomi. Det är inte en detalj – det är en frihet. Frihet att planera längre fram, att säga ja till fler idéer och att våga prova nytt utan att ekonomin skaver i bakhuvudet.

För vissa betyder pension ordet frihet, för andra slutet på ett långt yrkesliv. För mig väcker det fortfarande många frågor. Hur vill jag själv vara som pensionär? Hur kommer andra att se på mig? Och vad vill jag fylla den här tiden med?

Det finns föreställningar jag bär på, och sådana jag möter hos andra. Mina egna handlar om att kroppen förr eller senare kräver mer omsorg, att döden blir en närmare följeslagare och att känslan av att vara oumbärlig i vardagen kanske bleknar. Andras bilder kan vara mer begränsande: att man inte längre är produktiv, att man tappat tempo och inte hänger med. Dessa idéer påverkar hur vi ser på åldrandet – och hur vi ser på oss själva när vi blir äldre.

Men forskning om åldrande ger en annan bild. Begreppet den tredje åldern används ofta för att beskriva den fas i livet efter arbetslivet men före hög ålder och större hälsobesvär. Sociologen Peter Laslett, som populariserade uttrycket, menade att den tredje åldern kan vara en period av självförverkligande, nyfikenhet och utveckling – en tid då man äntligen kan ägna sig åt sådant som tidigare fått stå tillbaka. En rapport från World Health Organization (2021) pekar på att människor som fortsätter att lära sig nytt, vara socialt aktiva och hålla sig fysiskt i rörelse lever både längre och upplever högre livskvalitet.

Jag hoppas att min tredje ålder blir just en sådan tid. Jag vill fortsätta vara aktiv, lära mig nya saker, ta hand om hälsan mer medvetet, resa, läsa, vara med barn och barnbarn, driva mina verksamheter och kanske starta nya. Och jag vill fortsätta delta i samhällsdebatten – inte som någon som "var" något, utan som någon som fortfarande är och bidrar.

Det kanske viktigaste är att själv välja berättelsen om sitt åldrande. Att inte låta andras begränsande bilder bli ens egen självbild. För visst förändras kroppen och ibland orken, men det finns också en frihet i att kunna styra över sin tid, vara mer selektiv med vad och vem man engagerar sig i, och låta nyfikenheten vara motorn framåt.

Som psykologen och forskaren Ellen Langer uttryckt det: "Det är inte hur gammal du är, utan hur du är gammal, som gör skillnaden."

Så när jag tänker på pensionen vill jag inte se en nedförsbacke, utan en ny stig – kanske krokig, men full av nya utsikter. Och jag undrar: hur vill du själv leva din tredje ålder? Vilka myter om pensionen skulle du vilja slå hål på?
Kommentera gärna – jag är nyfiken på dina tankar.

]]><![CDATA[Vi skriver 2026. Jag reflekterar och planerar.]]>Sun, 11 Jan 2026 15:33:11 GMThttps://www.connywahlstrom.se/blogg/vi-skriver-2026-jag-reflekterar-och-planerar

11 januari 2026, bild på min lada hemma på gården.

2026 blir året då jag väljer hälsa, frihet och meningsfullt engagemang före gamla måsten.

Ärligt, senhösten och Jultiden inte är min tid. Jag blir lätt låg och även om det finns många fina minnen är det de dåliga minnen som gör sig påminda. Förr påverkade det mig betydligt mer än nu. Idag vet jag vad det handlar om och det är lättare att välja bort de känslorna som gör mig låg. Jag brukar sällan känna mig nöjd med min insats runt Jul. Har svårt att hantera presenthysterin. Det är som det är och jag hanterar det ganska bra trotts allt.

Men när väl helgerna är över. Solen börjar titta fram på riktigt och ett nytt år är i sin linda då rinner energin till igen. Ni som känner mig lite närmare vet också att jag lever med hjärtsvikt. Fick besked strax innan Jul att alla värden är väldigt bra och att jag nu blev utskriven från hjärtmottagningen. Hälsocentralen tar vid och hjälper mig att hålla koll på min hälsa. Det är trotts allt jag själv med hjälp av sjukvården som har huvudansvaret för hälsan. Nu gör jag inte som många andra. Rusar till gymmet och skaffar ett gymkort. Nej jag fortsätter att skapa en vardag som innehåller medvetna val för min hälsa. Det handlar om kost, mer rörelse, hantera stress. Se framåt och sätta upp mål/strävan/utmaningar för det kommande året.

Under det gångna året har omständigheter runt mig förändrats. Min sambo har blivit särbo. Nu bor jag ensam på gården i Kvissle här i Jämtland. Det innebar i sin tur att jag bestämde mig för att sälja djuren (ett tungt beslut men nödvändigt). Det var inte hållbart att vara ensam med ansvaret för djuren även om jag har fått en hel del hjälp med att ta hand om dem när jag varit borta. Är väldigt tacksam för hjälpen jag har fått. Nu är jag helt plötsligt fri att bestämma om jag ska vara hemma eller använda tid på andra platser. En frihet som jag älskar men som hindrar ambitionen att fortsätta med att bygga självhushållning. Planerar att skriva om självhushållning kontra samhushållning i ett senare blogg inlägg. Tror stark på samhushållning som en del i att bygga ett hållbara samhället som också fungerar i kris.

Det är valår. Val till kommun, region och riksdagen är den 13 september 2026. Sedan förra valet har jag haft förmånen att vara ledamot i regionfullmäktige och regionstyrelsen här i Jämtland Härjedalen. Tillsammans med mina partikamrater har vi gjort vad vi kunnat för att påverka främst när det gäller klimat, miljö och kulturfrågor. Vi är ett mindre oppositionsparti (just nu). Det innebär att det direkta inflytande jag skulle velat ha istället byttes mot en känsla av att den styrande majoriteten (S,V,KD) sablade ner våra förslag enbart för att det var vi som la förslaget. Dessutom har partierna svårt att förhålla sig till hotet om klimatförändringarna och den klimatanspassning som sjukvård och så vidare behöver göra för att minska effekterna. Finns mycket att säga om det men det får också bli i ett annat inlägg.

Hur ser jag mitt kommande år?
Vilka utmaningar ska jag ta tag i?
Här kommer några tankar i punktform:

Gården – Fortsätta min biodling. Ha en modest grönsaksodling. Genomföra några renoveringsprojekt för att ta hand om byggnader och gården.

Politik – Det här året blir mitt sista år som direktvald politiker. Kommer inte kandidera på någon lista som gör att jag blir direktvald i någon beslutande församling (har lust att vi skulle ha en lista i Bergs kommun där jag bor men det ser inte ut som att det finns tillräckligt många som vill kandidera här i kommunen). Vill istället finnas som en resurs bakom andra politiker med mina coacherfarenheter. Som världen ser ut kommer jag dessutom fortfarande (kanske ännu mer) skriva och debattera.

Professionellt – Kommer att ägna mer tid åt coachverksamheten, EQ coachning, ledarskapscoachning, klimatcoachning samt mindfulness. Tänker att tid som jag frigör från politiken istället ska användas till att ge personer och grupper verktyg. Verktyg som gör att fler blir handlingskraftiga i kampen om en grönare, klimatsmartare och demokratisk värld. Jag kan göra det som coach, mentor eller utbildare. Jobbar digitalt och blir inte bunden till en plats.

Socialt – Ta mig tid att träffa barn och barnbarn oftare. Besöka vänner och förhoppningsvis få härbärgera vänner och familj på gården lite då och då. Kommer använda tid med min Särbo i Stockholm då och då. Har behov att komma närmare HBTQi familjen igen. Det blåser kallt och då behöver vi värma varandra.

Hälsa – Hålla en bra kost. Minska ner socker då jag tydligen har prediabetes (inget bra). Mer rörelse i vardagen, utmana mig och hjärtat lite mer. Återuppta min egna mindfulness praktik regelbundet.

Friheten – Husbilen ska få rulla betydligt mer under året som kommer. Både i Norra Sverige som i delar av södra Europa. Planera en långresa förmodligen tillbaka till Mexiko, kanske i år eller nästa år.

Ta vara på det vackra – Sist men inte minst kommer jag att utmana mig själv till att se det vackra och möjligheterna som finns i denna värld. Uppleva naturen, låta kultur skapa nya tankar, läsa fler böcker (från biblioteket), ha samtal som utvecklar, träffa människor. Helt enkelt skapa motståndskraft som ett vaccin i den värld vi ser utvecklar sig till något som är mer skrämmande än lockande.

Om ett år kommer jag att reflektera över året som gick. Kanske en del av det jag har skrivit ovan kommer vara det som har präglat mitt år.

Ett verktyg som jag har använt i flera år är YearCompass. Ladda ner den och gör det till din egen refelktion och kompass för 2026.
Vad har du för tankar om det kommande året? Dela gärna med dig i kommentarerna nedan.

Allt gott,
Conny

]]>