 Liten fyr på Aukra i Norge, Foto Conny Wahlström Det är inte bara sakfrågorna som är tunga i politiken just nu - det är klimatet runt dem. Polarisering, misstänkliggöranden, desinformation och ett mer osäkert säkerhetsläge gör att trycket riskerar att bli långvarigt. Jag tror vi behöver prata mer om mental hållbarhet: hur vi behåller kraften, klarheten och människosynen - och hur vi bygger stödstrukturer som gör att fler orkar stanna kvar. Ibland tänker jag på politiskt arbete som att vara en fyr: inte för att stoppa stormen, utan för att hålla riktning och ge ljus när sikten är dålig. Det finns dagar när jag undrar varför jag utsätter mig för det här Inte för att jag tvivlar på sakfrågorna. Utan för att jag tvivlar på klimatet runt dem. Tonen. Tempot. De ständiga misstänkliggörandena. Och den där känslan av att samhällssamtalet ibland rör sig bort från det jag trodde var vår gemensamma grund: att fakta är något vi försöker förstå - inte något vi väljer efter känsla. Jag tror många politiker, oavsett parti, känner igen detta: att det inte bara är politiska skiljelinjer som hårdnar, utan själva sättet vi pratar med varandra på.
0 Kommentarer
 Sommarbild på en pensionär □ Jag har redan varit pensionär några år, (på grund av hälsa tog jag ut pension redan som 62 åring) men i september 2025 hände något som förändrar förutsättningarna. Då kunde jag börja ta ut hela min pension, vilket gav en stabilare ekonomi. Det är inte en detalj – det är en frihet. Frihet att planera längre fram, att säga ja till fler idéer och att våga prova nytt utan att ekonomin skaver i bakhuvudet.
För vissa betyder pension ordet frihet, för andra slutet på ett långt yrkesliv. För mig väcker det fortfarande många frågor. Hur vill jag själv vara som pensionär? Hur kommer andra att se på mig? Och vad vill jag fylla den här tiden med?  11 januari 2026, bild på min lada hemma på gården. 2026 blir året då jag väljer hälsa, frihet och meningsfullt engagemang före gamla måsten.
Ärligt, senhösten och Jultiden inte är min tid. Jag blir lätt låg och även om det finns många fina minnen är det de dåliga minnen som gör sig påminda. Förr påverkade det mig betydligt mer än nu. Idag vet jag vad det handlar om och det är lättare att välja bort de känslorna som gör mig låg. Jag brukar sällan känna mig nöjd med min insats runt Jul. Har svårt att hantera presenthysterin. Det är som det är och jag hanterar det ganska bra trotts allt. Men när väl helgerna är över. Solen börjar titta fram på riktigt och ett nytt år är i sin linda då rinner energin till igen. Ni som känner mig lite närmare vet också att jag lever med hjärtsvikt. Fick besked strax innan Jul att alla värden är väldigt bra och att jag nu blev utskriven från hjärtmottagningen. Hälsocentralen tar vid och hjälper mig att hålla koll på min hälsa. Det är trotts allt jag själv med hjälp av sjukvården som har huvudansvaret för hälsan. Nu gör jag inte som många andra. Rusar till gymmet och skaffar ett gymkort. Nej jag fortsätter att skapa en vardag som innehåller medvetna val för min hälsa. Det handlar om kost, mer rörelse, hantera stress. Se framåt och sätta upp mål/strävan/utmaningar för det kommande året.  Coachingfrågor till män i en tid av förändring Den internationella mansdagen, den 19 november; uppmärksammas varje år för att lyfta mäns hälsa, relationer och positiva förebilder. Men den ger oss också en chans att stanna upp inför en obekväm fråga:
Vilken sorts manlighet är det egentligen vi odlar – och vilka blir konsekvenserna? Toxisk maskulinitet – snäva mansnormer där känslor trycks ner, makt går före ömsesidighet och där homofobi och förakt för det ”mjuka” normaliseras – skadar inte bara kvinnor och barn. Den skadar också män själva: i relationer, i psykisk hälsa, i ensamhet. Det här blogginlägget är inte en manual för hur män ”ska vara”. I stället är det en inbjudan till **reflektion**. Frågorna nedan är formulerade som coachingfrågor, främst till män – men de kan också användas i samtal i par, grupper, killmiddagar, mansgrupper eller tillsammans med en coach eller terapeut. Poängen är enkel: Vi kan inte förändra mansrollen utan att först titta ärligt på hur den lever i oss själva.  Sommaren då värmen stannade kvar
Jag brukar uppskatta varma sommarkvällar. Att sitta ute länge, prata med vänner, känna hur luften fortfarande är ljum. Men i år var det annorlunda. Det var inte bara varmt – det var extremt varmt. Och det oroar mig. Särskilt eftersom jag lever med hjärtsvikt och därför måste vara extra försiktig när temperaturen stiger. Jag vet vad värmen kan göra med kroppen, hur snabbt man kan bli trött, hur svårt det kan bli att orka det man brukar. Här hemma på gården såg jag värmen påverka inte bara mig. Fåren sökte skugga redan tidigt på morgonen och hönorna höll sig helst inomhus eller tryckta under buskarna. Och i samtal med vårdpersonal på Östersunds sjukhus fick jag höra hur tungt det varit att arbeta i lokaler som blivit alldeles för varma, utan tillräcklig utrustning för att kyla ner rummen. Det är inte bara obehagligt – det kan vara farligt för patienter som redan är sköra. Samtidigt kunde vi följa nyheterna från länderna runt Medelhavet. 45 grader i Grekland och Spanien. Skogsbränder som tvingade människor från sina hem. Sjukhus fyllda med värmesjuka. Det kan kännas avlägset, men den här sommaren var påminnelsen brutal: vi är en del av samma klimatkris. Forskningen är tydlig. Folkhälsomyndigheten har visat att värmeböljor leder till fler sjukhusinläggningar och ökad dödlighet, särskilt bland äldre, små barn och personer med hjärt- och lungsjukdomar Men värmen påverkar inte bara kroppen. Den påverkar också vårt psyke. Studier visar att extremvärme kan förvärra ångest och depression, och att stressen efter extrema väderhändelser ibland leder till posttraumatiska symtom Jag tänker ofta på de unga människor jag möter som berättar om sin klimatångest. Det är inte bara oro – det är en känsla som sätter sig i kroppen, påverkar sömn och koncentration och ibland leder till att man ifrågasätter framtidsplaner. En global undersökning i The Lancet visade att 59 % av unga mellan 16–25 år känner sig mycket eller extremt oroliga för klimatet, och många upplever att politiker inte gör tillräckligt Och klimatkrisen syns även i vår natur. I sommar tvingades fiskevårdsområden i Jämtland införa fiskestopp i varma åar för att skydda öring, harr och röding. Vattnet var helt enkelt för varmt för att fiskarna skulle orka överleva om de fångades och släpptes tillbaka. När vattnet värms upp förlorar vi inte bara möjligheten till fiske – vi riskerar hela ekosystem. Det som gör mig både hoppfull och otålig är att det faktiskt finns en vilja till förändring. Flera undersökningar visar att en majoritet av svenskarna vill ha en tydlig klimatpolitik och är beredda att förändra sina egna vanor för klimatets skull. Men den viljan behöver mötas med handling – både lokalt och nationellt. Som miljöpartist vet jag att vi måste jobba på två fronter. Vi behöver minska utsläppen och klimatanpassa samhället även här i Jämtland, och samtidigt driva på för en starkare nationell klimatpolitik. Klimatpolitiska rådet har varit tydliga med att den nuvarande regeringens politik inte räcker för att nå målen Sommaren 2025 har gett oss igen (vi kommer ihåg 2018) en försmak av framtiden. Vi kan välja att blunda och hoppas på det bästa – eller att agera, nu. Jag lovar att fortsätta arbeta för att vi, tillsammans med alla som vill se förändring, faktiskt gör skillnad. För klimatet, för hälsan och för framtiden.  Mer än glitter – det handlar om frihet  Det finns också hopp |
AuthorConny Wahlström som inte kan vara tyst. Delar gärna med mig av kunskap, funderingar och tyckande! Vill du veta mer om mig gå till sidan Om Arkiv
Januari 2026
Categories
Alla
|
RSS-flöde