Mer än glitter – det handlar om frihet

Just nu firas Pride runt om i världen. Det är färg, glädje, musik och glitter. Men Pride är mer än så. Det är också allvar. Det handlar om frihet, trygghet och rätten att få vara sig själv – i vardagen, i offentligheten, i familjen, på jobbet.

För mig är det personligt
För mig som homosexuell man är det personligt. Jag bär med mig både glädjen och smärtan. Jag vet hur det känns att äntligen få känna sig fri, men jag vet också hur det är att bli ifrågasatt, osynliggjord eller till och med hotad – bara för den man är.  Att vara en del i ett Pridetåg gör alltid att jag blir känslosam - det brukar komma en tår eller två. I det sammanhanget känner många av oss hemma - vi är en del av något större.

Vi har kommit långt – men inte tillräckligt
Vi har kommit långt i Sverige. Men bakom ytan finns fortfarande rädsla, hat och begränsningar. Hatbrott mot hbtqi-personer har ökat de senaste åren. Många unga vågar inte vara öppna i skolan. Många vuxna håller tillbaka sig själva på jobbet eller i familjen. Transpersoner möter fortfarande stora hinder – i vården, i byråkratin, i mötet med andra.

En värld där rädslan växer
Och det här sker inte bara här. I flera delar av världen går utvecklingen tydligt bakåt. I länder som Ungern och Ryssland förbjuds information om hbtqi-personers liv helt. I Uganda har man infört lagar med dödsstraff för vissa samkönade relationer. I USA ser vi attacker på transungas rätt till vård och skolgång. Människor tvingas tillbaka in i garderoben. Pride förbjuds. Rädslan sprider sig.

Det finns också hopp
Men det finns också ljus. I flera länder ser vi en positiv utveckling där rättigheter stärks och acceptansen ökar. I Nepal blev samkönade äktenskap lagligt 2023, som första land i Asien. I Chile har man infört en könsidentitetslag som gör det enklare för transpersoner att ändra juridiskt kön utan kränkande krav. Slovenien har legaliserat samkönade äktenskap och adoption. I många afrikanska länder – trots hårt motstånd – växer rörelser underifrån som kämpar för hbtqi-personers rättigheter med mod och envishet. Och i flera europeiska länder, som Spanien och Malta, har transpersoners rätt till självbestämmande stärkts tydligt. Det visar att förändring är möjlig – och att motståndet inte får sista ordet.

Den tysta diskrimineringen
Samtidigt behöver vi prata mer om den tysta, strukturella diskrimineringen. Den som inte märks i rubrikerna men som kryper in i vardagen. Det handlar om normer – om vem som räknas som “vanlig” och vem som alltid blir ett undantag. Om att inte bli presenterad med sin partner på en fest, arbetslunch eller andra sociala sammanhang. Om att få frågor som andra aldrig får. Om att som transperson mötas av system som hela tiden utgår från att man är någon annan än den man är. Det handlar inte om hat, men om brist på förståelse, på respekt, på nyfikenhet. Och det gör något med en människa att ständigt känna att man är lite fel, lite för mycket, lite utanför.

När kvinnors rättigheter också hotas
Det som skrämmer mig mest är att detta inte händer i ett vakuum. Samtidigt som hbtqi-personers rättigheter rullas tillbaka, ser vi också hur kvinnors rättigheter hotas. Rätten till abort, till utbildning, till att röra sig fritt. I samma samhällen där man vill tysta regnbågsflaggor, vill man också kontrollera kvinnors kroppar och liv. Det handlar om samma sak: att begränsa friheten, att tvinga människor att anpassa sig till en mall. Där mångfald och jämlikhet ses som hot – inte som styrkor.

Att gå i Pride är att ta ställning
Att delta i Pride handlar för mig inte bara om att fira, utan om att vara en del av förändringen. Det är ett sätt att visa att vi är många som står upp för varandras rätt att finnas, leva och älska. Många som går i paraden gör det för att stötta sina vänner, sina barn, sina föräldrar, sina arbetskamrater – för att alla vi, oavsett kön eller sexuell identitet, ska kunna leva våra liv utan rädsla eller ifrågasättande.

Pride är inte en scen för självbekräftelse Det som ibland skaver lite i mig är när Pride används som en scen för självbekräftelse – särskilt av heterosexuella politiker som gärna vill visa hur "inkluderande" de är, men som samtidigt glömmer att Pride handlar om att lyfta just hbtqi-personers verklighet. Det är våra liv som står i centrum. Det är våra rättigheter som behöver försvaras. Pride är inte en yta att spegla sin egen godhet i – det är ett rum där våra berättelser, våra kroppar och våra liv får ta plats.
Missförstå mig inte, alla är välkomna att delta i Pride så länge det är äkta engagemang för HBTQI personer och att man står upp för de värderingarna även resten av året! Jag uppskattar väldigt mycket de politiker och andra som använder sina politiska plattformar till att lyfta HBTQI personers rätt att var dem vi är!
​Just nu är flera politiker i och påväg till Budapest för att delta i deras Pride även om Orbans styre har förbjudit Pride. De krävs mod för att vara med i motståndsrörelsen som Pride är! 

Vad kan du göra?
Vi kan börja där vi står. Du som är kollega, vän, granne eller släkting kan göra mer skillnad än du tror. Stå upp när någon säger något nedsättande. Lyssna utan att döma. Använd rätt namn och pronomen. Våga vara en trygg person för någon som behöver det. Delta i Pride runt om i världen, på din ort eller i en större stad. Du behövs! 

Det handlar om vilket samhälle vi vill bygga
Och du som tänker “det här angår inte mig” – tänk om. Det handlar om vilket samhälle vi vill leva i. Om frihet, mod och medmänsklighet. Om att ingen ska behöva gömma vem de är, älska i hemlighet eller gå runt med oro i magen.

Vi är inte klara än Pride är inte bara en fest.
Det är ett uppror, ett firande och ett löfte. Ett löfte att fortsätta kämpa – tills alla kan leva öppet, tryggt och fritt. Pride är en motståndsrörelse för allas lika värde!

Happy Pride!

Kanske kan du ställa dig frågan: Vem i din närhet behöver just dig som en allierad? Och vad händer om du tar det första steget? 

Kommentera gärna nedan. 

​Conny Wahlström

Lugnet har lägrat sig över gården och över mig. Våren och tiden fram till midsommar är alltid intensiv, men i år har det varit extra mycket – både i det yttre och det inre. Det har lett fram till några beslut, som jag återkommer till längre ner i texten.

Det vi inte visste i höstas var att min sambo skulle bli särbo. Det blev så i början av maj. Trots att gården är liten kräver den en hel del, särskilt när djuren är i fokus. Det blev snabbt tydligt hur sårbart det är att vara ensam ansvarig.

I höstas köpte jag ett bagglamm till de sju tackorna. Han hette först Diablo, men vi döpte om honom till Lillebror – han såg verkligen ut som en sådan bredvid tackorna. Vi skämtade om att han skulle behöva en pall för att nå upp. Men Lillebror klarade uppdraget.
Lamningstiden började 29 april och pågick till 19 maj. Sex av tackorna var förstföderskor, och jag var lite orolig. En oro som visade sig befogad. En av tackorna tog inte hand om sina lamm – det ena dog direkt, det andra efter drygt ett dygn, trots våra försök. De andra tackorna blev däremot utmärkta mammor. Ett litet lamm får fortfarande hjälp från oss, men vi är hoppfulla. Nu har jag tio lamm som springer runt, rymmer ur hagen och är otroligt söta.

Samtidigt ruvade en anka på ägg. Efter 34 dagar kom hon ut med sju små ällingar – kläckta den 13 maj. Hon är en trygg och erfaren mamma.

Hönorna ville också ruva, men jag snodde äggen. Tänkte att vi inte behövde fler smådjur. Men efter ett tag gav jag efter. Kycklingar väntas kring den 25 juni. Och jag misstänker att en höna lagt sig på ägg ute någonstans.
Fåglarna lever fritt – ute på dagarna, inne på natten. Skötseln består mest av att ge mat och vatten, och de gör nytta. Bland annat arbetar de igenom gödselhögen, till min stora glädje. Jag säljer en del ägg till vänner och grannar – det ger både kontakt och samtal, även om det kräver lite jobb när gården inte ligger längs en naturlig väg.

Odlingarna kom igång lite sent i år, men allt är nu i jorden: potatis, olika kålsorter, rotfrukter, fänkål (till fisksoppan!), sallat, rädisor, persilja, dill… Jag täckodlar det mesta och vänder aldrig jorden. Istället bygger jag upp matjord full av maskar och mikroorganismer – en process som tar flera år. I år känns det som jag fått till det. Kålplantorna jag dragit upp med växtbelysning i källaren blev fina. Nu återstår bara att hoppas på lagom väder – och att kålflugorna håller sig borta.

Alla tre bisamhällen överlevde vintern. Jag har gjort vårskötsel och hoppas att bina fokuserar mer på att samla nektar än att svärma. Honungsskörden kan bli god i år.

Samtidigt har politiken pågått. Den 17–18 juni var det Regionfullmäktige. Miljö- och klimatfrågorna är fortfarande obekväma. Inget annat parti än Miljöpartiet verkar vilja ta frågorna på riktigt allvar. Det är frustrerande att se hur lite ansvar som tas. Jag har ibland frågat mig själv om engagemanget där är värt det. Men det får bli ett eget inlägg.

Så här långt kan du säkert ana att våren varit intensiv – men också full av liv. Så är det. Bilderna jag lagt ut på sociala medier har fått glada hejarop. Men verkligheten är att jag från 2 maj varit ensam på gården.

Vänner har ställt upp. Det är jag djupt tacksam för. Men utmaningen är tydlig: jag är låst. Gården ligger 55 minuter från Östersund. Under en period kunde jag inte lämna alls, särskilt på grund av det lilla lamm vars mamma inte vill dia henne.

Nu har jag fattat ett beslut: jag kommer att avveckla djuren. Fåren och lammen söker nya hem. Ankor, ällingar, höns och kycklingar blir kanske svårare, men jag ska försöka.

Jag kommer att bo kvar. Men att ensam bedriva självhushållning fungerar inte för mig – inte om det innebär att jag inte kan hälsa på barn och barnbarn, vänner eller bara dra iväg med husbilen.

Om gården i framtiden ska ha djur igen, då blir det i en annan form. Kanske något i riktning mot samhushållning och lokal livsmedelsberedskap – en tanke jag tror starkt på, och som jag återkommer till i ett kommande inlägg.

Det tar tid att acceptera förändringar. Att förstå att livet inte kan kontrolleras – bara levas. Jag har fått släppa taget om en del av det jag trodde skulle bestå. Men som Buddha uttryckte det:

"Att släppa taget är inte att förlora. Det är att vinna frihet."

En ny tid väntar. En friare tid. Dessutom blir jag pensionär på riktigt i höst.

Allt gott! / Conny 

Den 22 maj infaller Biologiska mångfaldens dag – ett tillfälle att stanna upp och se det liv som omger oss.
I Jämtland finns ännu levande skogar, blommande ängar och orörda fjäll, men även här minskar antalet arter i tysthet. Sedan mitten av 1800-talet har minst 21 arter försvunnit från länet – och idag är hela 278 arter hotade. Det är dags att agera för att bevara det vi ännu har kvar.

Arterna försvinner – också här
I Sverige är över 2 000 arter rödlistade – och 278 av dem finns i Jämtlands län, enligt SLU och WWF. Av dessa är 227 direkt hotade av kalhyggesbruket. Bland de arter som redan har försvunnit från vårt landskap finns insekter, svampar och växter som var beroende av gammelskogar och traditionella brukningsmetoder.

Exempel på hotade arter i Jämtland idag:
- Norna (Calypso bulbosa), en sällsynt orkidé
- Tallbit (Pinicola enucleator), en färgstark småfågel
- Tajgafältmätare, en fjäril
- Fjällfotad musseron, en svamp

Vår skog – rikedom eller rovdrift
Jämtlands skogar bär spår av århundraden av samexistens mellan människor och natur. Men det moderna skogsbruket, där kalhyggen och ensartade planteringar av gran och tall dominerar, har förändrat landskapet i grunden. Arter som är beroende av gammal skog, död ved, fuktiga mikroklimat och variation förlorar sin plats att leva.

Vi behöver ett skogsbruk som sätter långsiktig naturhälsa i centrum. Det innebär hyggesfria metoder, ökat skydd av värdefulla skogar och respekt för naturens egna system. Men också att vi vågar investera i restaurering av natur – att återskapa våtmarker, blandskog och död ved i skogar som har utarmats.

Åker, äng och trädgård – allt hänger ihop
Det småskaliga jordbruket i Jämtland har historiskt varit en tillgång för biologisk mångfald. Med slåtter, bete och varierade landskap skapades miljöer där bin, fjärilar, groddjur och fåglar frodades. Men när dessa brukningsformer försvinner eller industrialiseras försvinner också naturvärdena.

Och det räcker inte med enbart vallodling. Även om vall är bättre än plöjd åkermark för klimatet, är slåttervallar oftast monokulturer med mycket låg biologisk mångfald – särskilt om de inte betas. Betande djur är avgörande för att hålla marker öppna, gynna örter och skapa variation. Utan betesdjur förlorar vi de livsmiljöer som många hotade arter är helt beroende av.

Det räcker inte med tambin – de vilda bina gör jobbet
I takt med att vilda pollinatörer minskar i antal har också intresset för honungsbin ökat – men det är ett misstag att tro att tambin kan ersätta vilda pollinatörer. Forskning visar att vilda bin och andra insekter som fjärilar och blomflugor är långt mer effektiva och avgörande för många växters pollinering. Tambin kan i vissa fall till och med konkurrera ut vilda arter när blomresurserna är begränsade. Mina nordiska bin ger oss honung men de ersätter inte de vilda pollinatörerna.

Vi måste skydda och återställa blomrika marker, ängar, vägkanter och skogsbryn – där vilda pollinatörer kan leva, bygga bon och hitta föda.

Varför är det så viktigt att bevara dessa arter?
Biologisk mångfald handlar om att skydda systemen som allt liv bygger på. Pollinatörer är avgörande för odling, artrika skogar skyddar klimat och vattenflöden, fungerande ekosystem ger rent vatten och bördig jord. Varje art är en del av en väv – och när trådar försvinner riskerar hela system att kollapsa. Dessutom har varje art ett egenvärde – ett unikt uttryck för liv som aldrig kommer tillbaka.

Vad kan vi göra?
– En uppmaning till handling - Kräv politiskt ledarskap som prioriterar biologisk mångfald
- Skydda fler naturskogar och stoppa kalhygges avverkning
- Stöd betesbaserat jordbruk och mathantverk
- Välj ekologiskt och lokalt – med artrikedom
- Skapa biologisk mångfald hemma
- Sprid kunskap
- Stöd projekt för naturrestaurering

Biologisk mångfald är grunden för vår överlevnad, vår matförsörjning och vår livskvalitet. Och i Jämtland har vi fortfarande möjligheten att göra skillnad. Men det är nu det måste ske.

​När Östersunds kommun köper bioflygbränsle – är det klimatansvar eller greenwashing?