Ett lugn över gården – och över mig

Lugnet har lägrat sig över gården och över mig. Våren och tiden fram till midsommar är alltid intensiv, men i år har det varit extra mycket – både i det yttre och det inre. Det har lett fram till några beslut, som jag återkommer till längre ner i texten.

Det vi inte visste i höstas var att min sambo skulle bli särbo. Det blev så i början av maj. Trots att gården är liten kräver den en hel del, särskilt när djuren är i fokus. Det blev snabbt tydligt hur sårbart det är att vara ensam ansvarig.

I höstas köpte jag ett bagglamm till de sju tackorna. Han hette först Diablo, men vi döpte om honom till Lillebror – han såg verkligen ut som en sådan bredvid tackorna. Vi skämtade om att han skulle behöva en pall för att nå upp. Men Lillebror klarade uppdraget.
Lamningstiden började 29 april och pågick till 19 maj. Sex av tackorna var förstföderskor, och jag var lite orolig. En oro som visade sig befogad. En av tackorna tog inte hand om sina lamm – det ena dog direkt, det andra efter drygt ett dygn, trots våra försök. De andra tackorna blev däremot utmärkta mammor. Ett litet lamm får fortfarande hjälp från oss, men vi är hoppfulla. Nu har jag tio lamm som springer runt, rymmer ur hagen och är otroligt söta.

Samtidigt ruvade en anka på ägg. Efter 34 dagar kom hon ut med sju små ällingar – kläckta den 13 maj. Hon är en trygg och erfaren mamma.

Hönorna ville också ruva, men jag snodde äggen. Tänkte att vi inte behövde fler smådjur. Men efter ett tag gav jag efter. Kycklingar väntas kring den 25 juni. Och jag misstänker att en höna lagt sig på ägg ute någonstans.
Fåglarna lever fritt – ute på dagarna, inne på natten. Skötseln består mest av att ge mat och vatten, och de gör nytta. Bland annat arbetar de igenom gödselhögen, till min stora glädje. Jag säljer en del ägg till vänner och grannar – det ger både kontakt och samtal, även om det kräver lite jobb när gården inte ligger längs en naturlig väg.

Odlingarna kom igång lite sent i år, men allt är nu i jorden: potatis, olika kålsorter, rotfrukter, fänkål (till fisksoppan!), sallat, rädisor, persilja, dill… Jag täckodlar det mesta och vänder aldrig jorden. Istället bygger jag upp matjord full av maskar och mikroorganismer – en process som tar flera år. I år känns det som jag fått till det. Kålplantorna jag dragit upp med växtbelysning i källaren blev fina. Nu återstår bara att hoppas på lagom väder – och att kålflugorna håller sig borta.

Alla tre bisamhällen överlevde vintern. Jag har gjort vårskötsel och hoppas att bina fokuserar mer på att samla nektar än att svärma. Honungsskörden kan bli god i år.

Samtidigt har politiken pågått. Den 17–18 juni var det Regionfullmäktige. Miljö- och klimatfrågorna är fortfarande obekväma. Inget annat parti än Miljöpartiet verkar vilja ta frågorna på riktigt allvar. Det är frustrerande att se hur lite ansvar som tas. Jag har ibland frågat mig själv om engagemanget där är värt det. Men det får bli ett eget inlägg.

Så här långt kan du säkert ana att våren varit intensiv – men också full av liv. Så är det. Bilderna jag lagt ut på sociala medier har fått glada hejarop. Men verkligheten är att jag från 2 maj varit ensam på gården.

Vänner har ställt upp. Det är jag djupt tacksam för. Men utmaningen är tydlig: jag är låst. Gården ligger 55 minuter från Östersund. Under en period kunde jag inte lämna alls, särskilt på grund av det lilla lamm vars mamma inte vill dia henne.

Nu har jag fattat ett beslut: jag kommer att avveckla djuren. Fåren och lammen söker nya hem. Ankor, ällingar, höns och kycklingar blir kanske svårare, men jag ska försöka.

Jag kommer att bo kvar. Men att ensam bedriva självhushållning fungerar inte för mig – inte om det innebär att jag inte kan hälsa på barn och barnbarn, vänner eller bara dra iväg med husbilen.

Om gården i framtiden ska ha djur igen, då blir det i en annan form. Kanske något i riktning mot samhushållning och lokal livsmedelsberedskap – en tanke jag tror starkt på, och som jag återkommer till i ett kommande inlägg.

Det tar tid att acceptera förändringar. Att förstå att livet inte kan kontrolleras – bara levas. Jag har fått släppa taget om en del av det jag trodde skulle bestå. Men som Buddha uttryckte det:

"Att släppa taget är inte att förlora. Det är att vinna frihet."

En ny tid väntar. En friare tid. Dessutom blir jag pensionär på riktigt i höst.

Allt gott! / Conny