Därför behövs Pride mer än någonsin

Mer än glitter – det handlar om frihet

Just nu firas Pride runt om i världen. Det är färg, glädje, musik och glitter. Men Pride är mer än så. Det är också allvar. Det handlar om frihet, trygghet och rätten att få vara sig själv – i vardagen, i offentligheten, i familjen, på jobbet.

För mig är det personligt
För mig som homosexuell man är det personligt. Jag bär med mig både glädjen och smärtan. Jag vet hur det känns att äntligen få känna sig fri, men jag vet också hur det är att bli ifrågasatt, osynliggjord eller till och med hotad – bara för den man är.  Att vara en del i ett Pridetåg gör alltid att jag blir känslosam - det brukar komma en tår eller två. I det sammanhanget känner många av oss hemma - vi är en del av något större.

Vi har kommit långt – men inte tillräckligt
Vi har kommit långt i Sverige. Men bakom ytan finns fortfarande rädsla, hat och begränsningar. Hatbrott mot hbtqi-personer har ökat de senaste åren. Många unga vågar inte vara öppna i skolan. Många vuxna håller tillbaka sig själva på jobbet eller i familjen. Transpersoner möter fortfarande stora hinder – i vården, i byråkratin, i mötet med andra.

En värld där rädslan växer
Och det här sker inte bara här. I flera delar av världen går utvecklingen tydligt bakåt. I länder som Ungern och Ryssland förbjuds information om hbtqi-personers liv helt. I Uganda har man infört lagar med dödsstraff för vissa samkönade relationer. I USA ser vi attacker på transungas rätt till vård och skolgång. Människor tvingas tillbaka in i garderoben. Pride förbjuds. Rädslan sprider sig.

Det finns också hopp
Men det finns också ljus. I flera länder ser vi en positiv utveckling där rättigheter stärks och acceptansen ökar. I Nepal blev samkönade äktenskap lagligt 2023, som första land i Asien. I Chile har man infört en könsidentitetslag som gör det enklare för transpersoner att ändra juridiskt kön utan kränkande krav. Slovenien har legaliserat samkönade äktenskap och adoption. I många afrikanska länder – trots hårt motstånd – växer rörelser underifrån som kämpar för hbtqi-personers rättigheter med mod och envishet. Och i flera europeiska länder, som Spanien och Malta, har transpersoners rätt till självbestämmande stärkts tydligt. Det visar att förändring är möjlig – och att motståndet inte får sista ordet.

Den tysta diskrimineringen
Samtidigt behöver vi prata mer om den tysta, strukturella diskrimineringen. Den som inte märks i rubrikerna men som kryper in i vardagen. Det handlar om normer – om vem som räknas som “vanlig” och vem som alltid blir ett undantag. Om att inte bli presenterad med sin partner på en fest, arbetslunch eller andra sociala sammanhang. Om att få frågor som andra aldrig får. Om att som transperson mötas av system som hela tiden utgår från att man är någon annan än den man är. Det handlar inte om hat, men om brist på förståelse, på respekt, på nyfikenhet. Och det gör något med en människa att ständigt känna att man är lite fel, lite för mycket, lite utanför.

När kvinnors rättigheter också hotas
Det som skrämmer mig mest är att detta inte händer i ett vakuum. Samtidigt som hbtqi-personers rättigheter rullas tillbaka, ser vi också hur kvinnors rättigheter hotas. Rätten till abort, till utbildning, till att röra sig fritt. I samma samhällen där man vill tysta regnbågsflaggor, vill man också kontrollera kvinnors kroppar och liv. Det handlar om samma sak: att begränsa friheten, att tvinga människor att anpassa sig till en mall. Där mångfald och jämlikhet ses som hot – inte som styrkor.

Att gå i Pride är att ta ställning
Att delta i Pride handlar för mig inte bara om att fira, utan om att vara en del av förändringen. Det är ett sätt att visa att vi är många som står upp för varandras rätt att finnas, leva och älska. Många som går i paraden gör det för att stötta sina vänner, sina barn, sina föräldrar, sina arbetskamrater – för att alla vi, oavsett kön eller sexuell identitet, ska kunna leva våra liv utan rädsla eller ifrågasättande.

Pride är inte en scen för självbekräftelse Det som ibland skaver lite i mig är när Pride används som en scen för självbekräftelse – särskilt av heterosexuella politiker som gärna vill visa hur "inkluderande" de är, men som samtidigt glömmer att Pride handlar om att lyfta just hbtqi-personers verklighet. Det är våra liv som står i centrum. Det är våra rättigheter som behöver försvaras. Pride är inte en yta att spegla sin egen godhet i – det är ett rum där våra berättelser, våra kroppar och våra liv får ta plats.
Missförstå mig inte, alla är välkomna att delta i Pride så länge det är äkta engagemang för HBTQI personer och att man står upp för de värderingarna även resten av året! Jag uppskattar väldigt mycket de politiker och andra som använder sina politiska plattformar till att lyfta HBTQI personers rätt att var dem vi är!
​Just nu är flera politiker i och påväg till Budapest för att delta i deras Pride även om Orbans styre har förbjudit Pride. De krävs mod för att vara med i motståndsrörelsen som Pride är! 

Vad kan du göra?
Vi kan börja där vi står. Du som är kollega, vän, granne eller släkting kan göra mer skillnad än du tror. Stå upp när någon säger något nedsättande. Lyssna utan att döma. Använd rätt namn och pronomen. Våga vara en trygg person för någon som behöver det. Delta i Pride runt om i världen, på din ort eller i en större stad. Du behövs! 

Det handlar om vilket samhälle vi vill bygga
Och du som tänker “det här angår inte mig” – tänk om. Det handlar om vilket samhälle vi vill leva i. Om frihet, mod och medmänsklighet. Om att ingen ska behöva gömma vem de är, älska i hemlighet eller gå runt med oro i magen.

Vi är inte klara än Pride är inte bara en fest.
Det är ett uppror, ett firande och ett löfte. Ett löfte att fortsätta kämpa – tills alla kan leva öppet, tryggt och fritt. Pride är en motståndsrörelse för allas lika värde!

Happy Pride!

Kanske kan du ställa dig frågan: Vem i din närhet behöver just dig som en allierad? Och vad händer om du tar det första steget? 

Kommentera gärna nedan. 

​Conny Wahlström