Kärleken övervinner hatet – eller?

Stockholm Pride 2026 Foto Conny Wahlström

Jag var en av många tusen som tillsammans med min särbo dansade fram genom Stockholms gator. Prideparaden 2026 genomfördes i ett fantastiskt sommarväder och hade samlat en stor och färgstark folkmassa.
Glädjen gick inte att ta miste på. Samtidigt fanns ett allvar under ytan.
För många är Pride en enda stor fest – en möjlighet att synas och tydligt visa att man står upp för allas lika värde. För några av oss är Pride också djupt personligt. Ett vattenhål där vi under några timmar får stå i centrum, vara synliga och omges av människor som visar sin kärlek och solidaritet.

​Musiken från de olika ekipagen tävlade med varandra. Längs paradvägen stod människor och sjöng, dansade, viftade med regnbågsflaggor och hejade på oss. Så många leenden, så mycket värme och gemenskap på en och samma gång. Nästan mer än jag kunde ta in.
​
Kanske bidrog också attacken i anslutning till Berlin Pride, bara en vecka tidigare, till den stora uppslutningen. En kvinna dödades och 29 människor skadades. När en manifestation för kärlek, frihet och rätten att vara sig själv möts av dödligt våld väcks något hos många människor. En gräns passeras. Då vill fler visa att de försvarar ett öppet samhälle och hbtqi-personers självklara rätt att finnas – också i det offentliga rummet.

Under Prideveckan återkom berättelserna om det växande hatet och hoten mot hbtqi-personer. Aktivister, inte minst de som engagerar sig för transpersoners rättigheter, utsätts för trakasserier och konkreta dödshot. Tid och kraft som borde kunna användas till att leva, arbeta och förändra samhället går i stället åt till att dokumentera hot, göra polisanmälningar och försöka skydda sig själv.
Man kan fråga sig varför just transpersoner och homosexuella väcker så mycket ilska hos vissa. Den analysen gör jag inte här.

I stället tänker jag på alla de hbtqi-personer som efter en fantastisk Pridevecka återvänder till sina vanliga liv. Vad händer när musiken tystnar, flaggorna plockas ned och vardagen tar vid? Hur mycket energi ska vi behöva använda för att bli accepterade och inkluderade i det vanliga sociala livet?

Kunskapen finns. Folkhälsomyndigheten visar att hbtqi-personer på gruppnivå har sämre psykisk hälsa och större utsatthet än den övriga befolkningen. Bland äldre sexuella minoriteter är social isolering och ofrivillig ensamhet vanligare än bland jämnåriga heterosexuella. Unga hbtqi-personer löper också förhöjd risk för psykisk ohälsa, självskadebeteende och suicidförsök. Det handlar inte om att det är något fel på oss. Det handlar bland annat om konsekvenserna av diskriminering, trakasserier, social isolering och minoritetsstress.
Därför kan ansvaret för en tryggare värld inte läggas enbart på oss som tillhör hbtqi-gruppen. Vad är alla andras ansvar?

Det räcker inte att tolerera oss i tysthet. Omgivningen behöver reagera mot fördomar och hat, bjuda in människor i gemenskapen och visa att vi inte står ensamma. Arbetsplatser, föreningar, skolor, kommuner och grannar kan alla bidra. Ibland genom stora beslut, men ofta genom något så enkelt som att säga ifrån, ställa en fråga eller visa synligt stöd.

Jag ska erkänna att också jag ibland känner  osäkerhet hemma på min gård i Jämtland.
En sida av mig säger att jag måste vara starkare och tydligare stå upp för våra rättigheter. Då vaknar aktivisten i mig.
En annan sida frågar, ibland med en tår i ögonvrån: Varför ska jag behöva använda tid och kraft för att bli inkluderad och accepterad trots att jag är bög? Eller är det enbart hjärnspöken hos mig som gör att jag tänker i de banorna. 

Min regnbågsvimpel svajar i flaggstången och kommer att fortsätta göra det. Men visst vore det underbart att se fler regnbågsflaggor runt omkring – som tecken på att vi inte står ensamma och att vår kamp också är allas kamp?

Kärleken övervinner inte hatet av sig själv. Det sker först när människor väljer att stå upp för den.

Så jag frågar dig:

När är du beredd att hissa regnbågsflaggan – för kärleken, mångfalden och solidariteten?