Integration byggs inte med hot och utvisningar

Bild från Akalla i Stockholm där jag var bosatt i över 18 år. En härlig blandning av människor från jordens alla hörn.

Det som nu sker i svensk migrationspolitik handlar inte bara om lagar och gränser. Det handlar om människosyn. Om vilka som anses få höra till och vilka som förväntas bevisa sitt värde för att få stanna.

Jag tänker allt oftare på hur kallt Sverige har blivit.

Jag lever nära människor som har sitt ursprung utanför Europa. Jag har sett sådant som sällan syns i den politiska debatten. Inte bara oro för nya lagar och hårdare regler. Utan något som går djupare än så. Otryggheten. Avståndet till samhället. Känslan av att hur mycket man än försöker, så räcker det ändå inte. Att man kanske aldrig riktigt kommer att passa in.

Det gör ont att se.

För det här handlar inte bara om politik. Det handlar om hur människor börjar se på sig själva. Hur trygghet byts mot vaksamhet. Hur tillhörighet byts mot tvivel. Hur människor som försöker bygga ett liv här i stället får höra, om och om igen, att deras plats är osäker.
​
I dag talas det om migration på ett sätt som gör människor till problem. Fokus ligger på kontroll, misstänksamhet, anpassning och utvisning. Som om samhället blir bättre ju fler som skickas bort. Som om hårdhet i sig vore en lösning. Som om en människas värde kan mätas i hur skötsam hon anses vara.
Och uppriktigt sagt:......................

.....​jag är trött på en politisk diskussion där de stora partierna mest verkar tävla om vem som kan vara hårdast. Nästan ingen nöjer sig längre med att försvara människors rätt att bo och leva i trygghet. Och när migration väl försvaras sker det ofta med argument om att invandrare behövs, att de fyller luckor på arbetsmarknaden eller är nödvändiga för ekonomin. Men var tog människan vägen? Sedan när måste en människa bevisa sin nytta för att hennes värde ska försvaras?

Jag tycker att det är ovärdigt.

Vad är det för samhälle vi håller på att vänja oss vid? Ett där människor måste bevisa sitt värde för att få stanna, leva och höra till. Ett där trygghet inte längre ses som något grundläggande, utan som något man måste förtjäna genom att vara nyttig, anpasslig och problemfri.
Det här är inte bara en hård migrationspolitik. Det är också en auktoritär och avhumaniserande människosyn. Människor delas upp i dem som anses passa in och dem som får leva med känslan av att de när som helst kan sorteras bort.

Det jag har sett på nära håll är inte människor som struntar i att bli en del av samhället. Tvärtom. Jag har sett människor som lär sig språket, jobbar, studerar, tar ansvar, engagerar sig och försöker göra rätt. Men ändå möts de av samma sak: misstanken att det aldrig riktigt räcker. Att de ändå inte fullt ut räknas som en del av Sverige.

Det är inte så integration byggs.

Och vi behöver vara ärliga med en sak. Ansvaret för integrationen ligger inte främst på den som kommit hit. Det största ansvaret ligger på majoritetssamhället. På oss som redan kan språket, kan koderna, har kontakterna och tar vår plats för självklar. På arbetsgivare, skolor, myndigheter, grannar, föreningsliv och politiska ledare. På ett samhälle som antingen öppnar dörrar eller håller dem stängda.
Ändå låter det ofta som om integration är ett prov som invandrade människor ska klara på egen hand, under ständig granskning. Går det dåligt, är det deras fel. Det är bekvämt. Och det är ohederligt.
För människor växer inte av att hela tiden få höra att de är problemet. De känner inte mer samhörighet av att bli misstänkliggjorda. De blir inte mer delaktiga av att deras rätt att få vara här hela tiden görs osäker. En sådan politik skapar inte integration. Den skapar rädsla, skam och avstånd.

Jag vill leva i ett annat Sverige än det.

Ett Sverige där vi inte först frågar hur nyttig en människa är. Ett Sverige där vi inte mäter människovärde i prestation, lydnad och anpassning. Ett Sverige där vi förstår att människor inte blir en del av samhället genom hot, utan genom att faktiskt bli insläppta i det.

Vi måste tillbaka till något som borde vara självklart. En människa är värdefull oavsett vad hon presterar. Oavsett hur väl hon passar in. Oavsett om hon är lätt eller svår för makten att hantera.
​
Det borde inte vara en radikal tanke.
Men i dagens Sverige har det blivit det.

Vad tycker du?