Vårdagjämning i en orolig tid

​I dag är det vårdagjämning. Dag och natt är lika långa över hela jorden. I en tid präglad av oro påminner den här dagen om något enkelt men viktigt: mörker och ljus finns alltid samtidigt, men ljuset kan ändå växa.

Här i Jämtland har jag ofta upplevt att våren brukar komma ganska plötsligt. Vintern håller sitt grepp länge, och så händer det nästan över en natt: ljuset förändras, snön börjar släppa, det droppar från taken och vattnet återvänder till bäckar, åar och älvar.

Men de senaste åren känns det inte riktigt som förr.

Klimatförändringarna verkar ha ändrat rytmen. Våren kommer både för tidigt och för långsamt. Naturen lockas att börja innan tiden egentligen är mogen, och sedan kommer bakslag med kyla och osäkerhet. Det som en gång kändes tydligt har blivit mer ryckigt och mer skört.

Jag ser det också hos bina. De tar sig ut ur kuporna tidigt, lockade av ljus och värme, långt innan det finns pollen och nektar i någon större omfattning att hämta. När bakslaget sedan kommer får de det besvärligt. I värsta fall behöver jag mata dem för att de ska klara sig. Också där märks hur årstidernas rytm har rubbats.

Just därför berör vårens ankomst mig kanske ännu mer nu.
​
För trots allt väcker den hopp.

Snön smälter. Det frusna börjar röra sig. Vattnet hittar tillbaka. Det som sett livlöst ut visar sig fortfarande bära liv. Våren påminner om att förändring är möjlig, också när allt har känts stillastående.

Det är en viktig påminnelse i en tid som annars präglas av oro. Kriget i Iran, kriget i Ukraina och utvecklingen kring Trump i USA gör världen hårdare, mer osäker och mer splittrad. Samtidigt är de stora klimatförändringarna inte längre något avlägset hot, utan något som redan är här och nu – i naturen, i årstidernas förändrade rytm och i människors livsvillkor. Det är lätt att känna uppgivenhet inför allt som händer.
Men hopp är inte att blunda. Hopp är inte att låtsas att allt ordnar sig av sig självt. Hopp är att se verkligheten som den är och ändå vägra ge upp. Det är där hoppet blir en kraft.

Hopp kan få människor att börja prata med varandra i stället för att dra sig undan. Hopp kan skapa mod att lyssna, samarbeta och handla tillsammans. Och nästan all verklig förändring börjar just där: i samtal, i tillit och i små handlingar som delas av fler.

Vi kan inte ensamma stoppa krigen eller laga världen. Men vi kan hjälpas åt. Vi kan välja samtal framför splittring. Vi kan bygga det som håller människor samman. Vi kan skapa handling tillsammans, också när tiden känns hård.

Kanske är det just det vårdagjämningen säger oss i år: att mörker och ljus alltid finns samtidigt, men att ljuset ändå kan växa.
​
I dag är dag och natt lika långa. Men från och med nu blir dagarna längre.