Effektiv klimatpolitik kräver en hederlig debatt

Mitt under att de okontrollerbara bränderna i Europa härjar. När forskare konstaterar att en av orsakerna till att de är så intensiva är klimatförändringarna så läste den moderate riksdagskandidaten Carl-Oscar Franssons debattartikel ”En effektiv klimatpolitik före symbolpolitik”.
Rubriken lovar en saklig diskussion om effektiv klimatpolitik, men texten innehåller tyvärr flera felaktigheter och förenklingar som behöver bemötas.
​
Även om jag efter valet inte längre kommer att ha något politiskt förtroendeuppdrag, kommer jag knappast att sluta engagera mig i politiska frågor. När läsarna får en missvisande bild av klimatpolitiken har jag svårt att hålla tyst.
Klimatfrågan behöver betydligt större saklighet, trovärdighet och hederlighet än vad den moderate debattören visar i sin artikel.

Fransson säger sig vilja se effektiv klimatpolitik framför symbolpolitik. Det låter naturligtvis rimligt. Klimatpolitiken ska ge verkliga utsläppsminskningar och skattepengar ska användas klokt.
Men då måste hela verkligheten redovisas – inte bara de siffror som passar den egna berättelsen.

Utsläppen ökade först kraftigt. 
Naturvårdsverkets siffror visar att Sveriges utsläpp minskade med knappt tre procent under 2025. Det Fransson inte berättar är att utsläppen året innan hade ökat med drygt sju procent.
En viktig orsak till ökningen var regeringens kraftiga sänkning av reduktionsplikten, som innebar att mindre förnybart bränsle blandades in i bensin och diesel. När utsläppen från transporterna därefter minskade under 2025 berodde det bland annat på att reduktionsplikten åter höjdes och på att elektrifieringen fortsatte.
Att använda minskningen 2025 som bevis för att den tidigare sänkningen var framgångsrik blir därför missvisande.
Naturvårdsverkets samlade bedömning är dessutom tydlig: med dagens beslutade styrmedel når Sverige varken de nationella klimatmålen eller sina åtaganden inom EU. Avståndet till målen har ökat.
Det är svårt att beskriva det som effektiv klimatpolitik.

Plastpåseskatten var inte perfekt – men den hade effekt
Fransson kritiserar också plastpåseskatten. Där finns det anledning att vara kritisk. Skatten var inte ett perfekt utformat styrmedel, och grön politik måste kunna utvärderas och förändras när åtgärder inte fungerar som avsett.

Men historieskrivningen måste vara korrekt. Det var Liberalerna som drev frågan och förhandlade in plastpåseskatten i Januariavtalet, överenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna som låg till grund för regeringssamarbetet.

Syftet var att minska användningen av plastbärkassar och därmed nedskräpningen och tillförseln av plast till naturen, sjöarna och haven. Det problemet är fortfarande högst verkligt. Plast är ett av de vanligaste materialen i nedskräpningen och utgör ett allvarligt hot mot livet och den biologiska mångfalden i haven.

Franssons beskrivning av påsar tillverkade av sockerrör är dessutom missvisande. Att plast är biobaserad betyder inte automatiskt att den är biologiskt nedbrytbar. Den kan vara kemiskt likadan som fossil plast och finnas kvar länge i naturen.

Efter att plastpåseskatten avskaffades i november 2024 ökade användningen av vanliga plastbärkassar med drygt 20 procent på ett år, från 19 till 23 kassar per person. Naturvårdsverket bedömer att den borttagna skatten sannolikt är den främsta förklaringen till ökningen.

Skatten kan alltså kritiseras för sin utformning, men utvecklingen visar samtidigt att priset påverkar människors val. När påsarna blev dyrare sjönk förbrukningen kraftigt. När skatten togs bort och priset sänktes började användningen åter öka.
Det är ett tydligt exempel på att ekonomiska styrmedel fungerar. Just en moderat, som rimligen tror på priser och marknadssignaler som ett sätt att påverka människors val, borde kunna se och omfamna den slutsatsen.

Det betyder inte att varje miljöskatt automatiskt är klok eller rättvist utformad. Men den som avfärdar plastpåseskatten som ren symbolpolitik bör också berätta vilket verkningsfullt styrmedel som ska ersätta den och minska mängden plast som hamnar i naturen.

Moderaterna lyfter gröna reformer
Fransson framhåller Klimatklivet och Industriklivet som exempel på bra klimatpolitik. Där är jag och Miljöpartiet överens med honom.
Det han utelämnar är att Klimatklivet infördes 2015 och Industriklivet 2018, när Miljöpartiet satt i regeringen.

Det är gröna reformer som har gjort det möjligt för företag, kommuner och industrier att investera i ny teknik, minska utsläppen och skapa arbetstillfällen.
Det är positivt att Moderaterna numera ser värdet av dessa satsningar. Men det vore klädsamt att också erkänna varifrån reformerna kommer och att inte samtidigt försvaga andra viktiga delar av klimatpolitiken.

Sverige kan inte köpa sig fritt
Fransson menar att det kan vara billigare att minska utsläppen i andra länder än i Sverige.
Internationella klimatinvesteringar är nödvändiga. Klimatförändringarna känner inga nationsgränser, och Sverige ska bidra till omställningen även i andra delar av världen.
Men sådana investeringar kan inte ersätta utsläppsminskningar här hemma. Sverige har nationella klimatmål och bindande åtaganden inom EU. Vår konsumtion orsakar dessutom betydande utsläpp i de länder där de varor vi importerar tillverkas.
Påståendet att Sverige bara står för en mycket liten del av världens utsläpp blir därför ett bekvämt sätt att förminska vårt ansvar.

Ett rikt land med hög konsumtion, stor teknisk kompetens och goda ekonomiska möjligheter har tvärtom ett särskilt ansvar att visa att omställningen går att genomföra.
Om alla mindre länder resonerade som Moderaterna skulle nästan ingen behöva göra någonting.

Kärnkraftsdebatten behöver vara saklig
Fransson kopplar användningen av Karlshamns oljekraftverk direkt till stängningen av Ringhals 1 och 2 och lägger ansvaret på Miljöpartiet. Även det är en grov förenkling.

Beslutet att stänga reaktorerna fattades av Vattenfall 2015 och motiverades med affärsmässiga skäl, bland annat låga elpriser och kostnader för fortsatt drift och investeringar.
Karlshamnsverket används som reserv när elsystemet behöver extra kapacitet. Att varje gång verket startar skylla på Miljöpartiet är mer politisk retorik än seriös energianalys.

Sverige behöver ett stabilt, fossilfritt och kostnadseffektivt elsystem. Miljöpartiet vill därför bygga ut vind- och solkraft, förstärka elnäten, utveckla energilagring och förnybar reglerkraft samt minska energislöseriet.
Det är åtgärder som kan ge mer el betydligt snabbare än nya kärnkraftsreaktorer.

Grön politik är mer än energipolitik
Miljöpartiets miljöpolitik handlar inte bara om elproduktion och drivmedel.
Den handlar också om att stärka ett hållbart, ekologiskt och mindre fossilberoende jordbruk. Sverige behöver öka sin livsmedelsberedskap, minska beroendet av importerade insatsvaror och skapa bättre villkor för lantbrukare som vårdar jord, vatten och biologisk mångfald.

Miljöpartiet vill också se ett skogsbruk som ger arbete och inkomster samtidigt som värdefulla skogar, klimatnytta och biologisk mångfald bevaras. Skogen är en förnybar resurs, men den är inte obegränsad och kan inte reduceras till enbart kubikmeter virke.

Miljöpartiet vill stärka Klimatklivet och Industriklivet, investera i järnväg och kollektivtrafik, energieffektivisera bostäder och företag och göra det möjligt även för landsbygdsbor och hushåll med mindre marginaler att ställa om.
För Jämtland och Härjedalen handlar det bland annat om bättre järnväg, fungerande laddinfrastruktur, livskraftiga jord- och skogsbruk, stöd till företagens investeringar och fler lokala arbetstillfällen.

Det handlar också om att kommuner, markägare och närboende ska få en rimlig del av de värden som skapas när förnybar energi byggs ut.

Jag tänker fortsätta säga ifrån och lägga mig i
Jag kommer som sagt inte att fortsätta med politiska förtroendeuppdrag efter valet. Men jag kommer att vara kvar i Miljöpartiet och fortsätta engagera mig som en fristående grön röst.
Jag kommer också att säga ifrån när politiska debattörer väljer bort viktiga fakta för att få den egna politiken att framstå i bättre dager.
Klimatfrågan är alltför allvarlig för den sortens debatt.

Politiska motsättningar är både naturliga och nödvändiga. Men då måste argumenten bygga på fakta och motståndarnas politik beskrivas hederligt.
Det borde vara möjligt att kräva både effektiv klimatpolitik och en trovärdig klimatdebatt. Som riksdagskandidat har Carl-Oscar Fransson ett särskilt ansvar att bidra till det.

Jämtland och Härjedalen förtjänar kandidater som höjer kvaliteten i det politiska samtalet, är noggranna med fakta och beskriver även sina motståndares politik rättvist.

När effekterna av klimatförändringarna är så tydliga som de är nu behöver varje riksdagskandidat tydligt redovisa sin politik för att få ner utsläppen och hur vi ska rusta samhället för de förändringar som vi inte kommer kunna stoppa på kort sikt.

Det är så ni kan ta ansvar och förtjäna trovärdighet!
​
Allt gott 
Conny