Att bli pensionär – en ny början?

Sommarbild på en pensionär □

Jag har redan varit pensionär några år, (på grund av hälsa tog jag ut pension redan som 62 åring) men i september 2025 hände något som förändrar förutsättningarna. Då kunde jag börja ta ut hela min pension, vilket gav en stabilare ekonomi. Det är inte en detalj – det är en frihet. Frihet att planera längre fram, att säga ja till fler idéer och att våga prova nytt utan att ekonomin skaver i bakhuvudet.
​
För vissa betyder pension ordet frihet, för andra slutet på ett långt yrkesliv. För mig väcker det fortfarande många frågor. Hur vill jag själv vara som pensionär? Hur kommer andra att se på mig? Och vad vill jag fylla den här tiden med?

Det finns föreställningar jag bär på, och sådana jag möter hos andra. Mina egna handlar om att kroppen förr eller senare kräver mer omsorg, att döden blir en närmare följeslagare och att känslan av att vara oumbärlig i vardagen kanske bleknar. Andras bilder kan vara mer begränsande: att man inte längre är produktiv, att man tappat tempo och inte hänger med. Dessa idéer påverkar hur vi ser på åldrandet – och hur vi ser på oss själva när vi blir äldre.

Men forskning om åldrande ger en annan bild. Begreppet den tredje åldern används ofta för att beskriva den fas i livet efter arbetslivet men före hög ålder och större hälsobesvär. Sociologen Peter Laslett, som populariserade uttrycket, menade att den tredje åldern kan vara en period av självförverkligande, nyfikenhet och utveckling – en tid då man äntligen kan ägna sig åt sådant som tidigare fått stå tillbaka. En rapport från World Health Organization (2021) pekar på att människor som fortsätter att lära sig nytt, vara socialt aktiva och hålla sig fysiskt i rörelse lever både längre och upplever högre livskvalitet.

Jag hoppas att min tredje ålder blir just en sådan tid. Jag vill fortsätta vara aktiv, lära mig nya saker, ta hand om hälsan mer medvetet, resa, läsa, vara med barn och barnbarn, driva mina verksamheter och kanske starta nya. Och jag vill fortsätta delta i samhällsdebatten – inte som någon som "var" något, utan som någon som fortfarande är och bidrar.

Det kanske viktigaste är att själv välja berättelsen om sitt åldrande. Att inte låta andras begränsande bilder bli ens egen självbild. För visst förändras kroppen och ibland orken, men det finns också en frihet i att kunna styra över sin tid, vara mer selektiv med vad och vem man engagerar sig i, och låta nyfikenheten vara motorn framåt.

Som psykologen och forskaren Ellen Langer uttryckt det: "Det är inte hur gammal du är, utan hur du är gammal, som gör skillnaden."

Så när jag tänker på pensionen vill jag inte se en nedförsbacke, utan en ny stig – kanske krokig, men full av nya utsikter. Och jag undrar: hur vill du själv leva din tredje ålder? Vilka myter om pensionen skulle du vilja slå hål på?
Kommentera gärna – jag är nyfiken på dina tankar.