Att orka bry sig – om världen och om sig själv​

För vilka och för vad vill vi fortsätta engagera oss? Och hur tar vi hand om oss själva längs vägen?

Vi behöver inte vara perfekta för att göra skillnad. Men vi behöver ta hand om oss själva för att orka fortsätta försöka.

För en tid sedan fick jag en fråga som fick mig att stanna upp:
Vad har egentligen förändrats under dina 35 år i politiken?

Jag började fundera. Vad har jag bidragit till? Vilken skillnad har mitt engagemang gjort? Och hade jag kunnat använda mina möjligheter bättre?

När jag en gång gick in i politiken ville jag bidra till en bättre värld. Inte minst för våra barn. Jag brukade säga att ett samhälle som är bra för barn också är bra för oss andra.

Den övertygelsen har följt mig genom åren.

Men när jag ser tillbaka är det inte bara politiska framgångar och motgångar jag tänker på. Jag funderar också över hur jag själv fungerade och vad jag hade behövt för att bättre kunna använda mitt engagemang.
​
När jag ville så mycket att jag glömde bort mig själv

​Jag minns en händelse från mina första år i kommunfullmäktige i Östersund.

​Jag hade skrivit en motion om att kommunen skulle i större utsträckning införliva barnkonventionen i verksamheten och inför politiska beslut.

Jag ville verkligen få till en förändring.

Inför debatten förberedde jag mig i flera dagar. Jag läste barnkonventionen fram och tillbaka och skrev ett långt, innehållsrikt anförande.

Jag kände att jag måste prestera väldigt bra för att bli tagen på allvar. Ingen skulle kunna slå mig på fingrarna och säga att jag inte kunde min sak.

När det var dags att gå upp i talarstolen var jag ordentligt nervös. Jag hade redan behövt besöka toaletten flera gånger. Jag läste mitt anförande nästan helt innantill. Pratade för fort och alldeles för länge. Jag ville få med allt.
När jag äntligen satte mig skakade benen, men jag var lättad över att ha klarat av det.

Då kom en kommentar från en ledande politiker. Jag minns inte de exakta orden, men innebörden var ungefär:
”Ja, det var ju många vackra ord .”

Sedan blev det ingen debatt. Om jag minns rätt avslogs motionen.
Jag kände mig misslyckad och bar med mig den känslan länge.

Vad hade jag behövt då?
I dag ser jag händelsen med andra ögon.
Jag hade kunskapen och engagemanget. Men jag var så upptagen av att bevisa att jag dög att jag nästan glömde bort dem jag ville övertyga.
Med större tillit till mig själv hade jag kanske vågat tala friare, lyssna mer och möta människorna framför mig.
Det hade inte nödvändigtvis förändrat beslutet. Men kanske mitt sätt att hantera situationen.

Några år senare blev jag kommunalråd och fick bland annat barnkonventionen som ansvarsområde. Så frågan levde vidare, även om det första försöket inte blev som jag hade hoppats.

Under mina år i politiken har jag haft många olika uppdrag, även på nationell nivå. Jag har fått vara med och påverka, men också upplevt stress, konflikter, maktstrukturer och känslan av att inte räcka till.

När jag ser tillbaka tänker jag att vi hade behövt ägna mer uppmärksamhet åt människorna bakom engagemanget. Åt vår självkänsla, våra relationer, vårt ledarskap och vår förmåga att hantera motgångar.

Vi kan inte bygga ett hållbart samhälle om vi samtidigt förbrukar människorna som försöker bidra till det.

Två upptäckter som hjälpte migFör min egen del blev coachning och mindfulness viktiga.

Genom coachning fick jag hjälp att sortera i min tillvaro. Vad var viktigt? Vad kunde jag påverka? Vad behövde jag prioritera? Det gav mig större tydlighet och trygghet.

Genom mindfulness började jag träna min förmåga att vara närvarande. Att uppmärksamma mina tankar och känslor utan att omedelbart dras med i dem.

Jag började förstå att en tanke inte alltid är en sanning och att en stark känsla inte måste bestämma mitt nästa steg.

Det betyder inte att stress och svåra känslor försvinner. Men det går att öva på att möta dem med större medvetenhet och vänlighet.

Jag önskar att jag hade upptäckt värdet av de här verktygen tidigare.

Att orka bry sig – och behålla hoppetI dag är min politiska resa avslutad, åtminstone för den här gången. Men mitt engagemang finns kvar.

Och jag tänker att mina erfarenheter inte bara gäller politiken.

Många människor känner oro inför krig, klimatförändringar och en osäker framtid. Andra engagerar sig i föreningar, på sina arbetsplatser eller i samhällsfrågor och upplever att de borde göra mer.

Men vad behöver vi själva för att orka fortsätta bry oss?

Vad ger oss kraft och glädje? Vad hjälper oss att behålla hoppet? Och hur kan vi ta hand om oss själva utan att vända världen ryggen?

Jag tror att både mindfulness och coachning kan vara värdefulla vägar, på olika sätt.

Mindfulness kan hjälpa oss att öva närvaro, återhämtning och ett mer medvetet förhållningssätt till våra tankar och känslor.

Coachning kan hjälpa oss att utforska vad som är viktigt, hitta riktning och göra medvetna val.

Ingen av metoderna löser världens problem. Men de kan ge oss bättre förutsättningar att möta både oss själva och vår omvärld.

För mitt i all oro finns också glädjen, gemenskapen, naturen och alla människor som varje dag försöker göra något gott.
​
Det får vi inte glömma.

Vi behöver inte vara perfekta för att göra skillnad. Men vi behöver ta hand om oss själva för att orka fortsätta försöka.

Vill du utforska hur mindfulness kan bli en del av din vardag? Jag erbjuder åttaveckorskursen Mindfulness i en orolig tid. Jag erbjuder också coachning för dig som vill utforska din riktning, dina möjligheter och vad som är viktigt i livet.