​Den sista tiden har jag rest några gånger till möten i Bryssel. Möten jag har bedömt vara viktiga att närvara på och delta i. Jag tror på att bygga internationella nätverk och aktivt delta i förändringsarbetet för en demokratisk, rättvis och hållbar värld. Jag bor i Stockholm.  Självklart har jag åkt tåg, eller var det självklart? 
 
Nej, ska jag vara helt ärlig var det inte helt självklart. Som många andra har jag tidigare med självklarhet tagit flyget. Kunnat resa ut tidigt på morgon och landat hemma i Stockholm igen innan midnatt samma dag. Flygtaxin brukade vänta vid porten och ta mig varsamt mot flygplatsen. På flygplatsen stod det alltid trevlig personal som gjorde att jag kände mig lite speciell, även om jag visste att jag inte var mer speciell än alla andra fick jag en känsla av att vara lyckad. Rullande min svarta rullväska, av rätta märket, och tillslut sittande i flygplansstolen blev jag uppassad. En bild från flyget placerades strategiskt på sociala media. Livet kändes riktigt bra.
 
Men visste jag inte om klimatförändringarna och flygets stora påverkan av klimatgaser? Klart jag visste om det. Lurande mig själv och andra att min tid och bekvämlighet var viktigare än klimatpåverkan jag bidrog till. Det jag aldrig pratade om var min känsla av exklusivitet, att vara en del av de utvalda (behovet kanske har grundar sig i min barndom) starkt övervägde det växande hotet mot planeten.
 
Det går bra att ta tåget ner till Europa  även att jag måste erkänna att stå i Hamburg en sen kväll för att vänta på nästa tåg eller vakna upp i Mannheim kl 4.40 inte känns like exklusivt som att rulla in på en flygplats. När jag berättar för vänner och bekanta eller för andra deltagare på de mötena jag deltar i uppstår en förvåning. Ofta får jag frågan; Går det inte att flyga? När jag förklarar att det handlar om klimatanpassningen, inträffar en pinsam tystnad eller ett behov av att förklara varför just de måste använda flyget. Inte alls ovanligt är argumentet att man är förälder och vill hem till sina barn innan läggdags, man har ett viktigt möte dagen efter, eller korta och gott att man sover bäst i sin egen säng. Förståeliga argument för de flesta. Ett av mina argument för att ta tåget är hänsyn till mina och andras barn och barnbarn. 
 
De flesta som reser vet att flygets har stor påverkan på klimatet. Det är inte mer konsumentupplysning som behövs (även om vi kanske behöver bli påminda ibland). Det handlar mer om känslor, bekvämlighet, status och normer. Att bryta normer och vanor är inte alltid enkelt. Det är lätt att hamna utanför gemenskapen och det är vi mest rädda för som människor. Det behöver bli norm att vi använder tåget!
 
Ledare har ett stort ansvar. Att organisera arbetet på ett sätt som gör att om resor inte kan ersättas med digitala möten ska tåg vara det normal sättet att resa är ett sätt. Andra möjligheter är att ge fördelar till de som väljer bort flyget. Till exempel som att den vakna restiden på tåget räknas som arbetstid. Ge extra bonus till de anställda som reser med tåg istället för flyg. Några företag har infört extra semesterdagar för anställda som tar tåget på sin fritid. Låter man kreativiteten släppas fri finns det säkert många bra lösningar som kan gynna både anställda och arbetsgivare samtidigt som vi tar klimatansvar.
 
För att bryta normer och ställa om kan det ibland vara bra att ta extern hjälp i form av en coach eller någon liknande förändringskonsult.  Ett sätt att få med hela organisationen i omställningen, få till konkret handling och uppföljning är att ta utgångspunkt i SDG målen och Agenda 2030. Uppdrag som jag gärna tar.
 
I och med denna text lovar jag inte att aldrig mer flyga. Jag kommer säkerligen att rulla in med min väska på en flygplats igen när jag har gjort bedömningen att resan är värdefull och att tåget inte var alternativet den gången. Men jag kommer inte ta flyget för att jag känner mig utvald eller exklusiv. Den tiden i mitt liv är över!
 
Hur tänker du?